tisdag 30 december 2008

Smakpolisen

I natt vaknade Gullpånken och började hojta. Den ömme fadern svor mellan tänderna och gick in för att lägga om honom.

Det var Gullpånken inte alls nöjd med. För det första ville han att mamma skulle komma och för det andra hade han åsikter om pappas klädsel:

"Du har inga byxor på dig!"

Det är hårt att vara förälder.

Ingen bebis längre

För några timmar sedan hjälpte en alldeles för pigg Gullpånke sin far med att plocka ner spjälsängen.

Vi har ingen bebis i huset längre.

måndag 29 december 2008

Alltid denna mage!

Jag ska verkligen inte säga att magsjukeoron är över. Det vore att utmana ödet. Och det vore inte sant heller, för såhär års är jag alltid orolig för magsjuka.

Men det har inte hänt något mer i den riktningen, och i dag har jag inte känt mig underlig i magen mer än en gång.

Det jag har kommit fram till är att jag måste gå till läkaren efter nyår. Det är något som inte riktigt stämmer med min mage och/eller illamåendeorganet (vilket det nu är). Nog för jag alltid haft känslig magge, men så kass i kistan som jag varit det senaste året har jag aldrig varit förut. Och aldrig så illamående. I regelbundna perioder ständigt illamående, liksom åksjuk som jag var under graviditeterna. Och jag är inte preggo. Promise.

lördag 27 december 2008

"A Bit of a Blur" av Alex James

Alex James är basist och gör ost. Han har också skrivit en fantastisk bok om hur det var att vara popstjärna i ett av Storbritanniens största band under 1990-talet, Blur.

Han berättar på ett typiskt understatement-brittiskt sätt om fyllegig, champagnefyllor (fast alltid en vit dag i veckan) och fylleknull trots älskad flickvän hemma. Mycket fylla, fast fylla beskrivet på ett Midsomermysigt vis. Och så mycket musik, franska, astronomi och ost däremellan.

Man behöver inte vara Blur-fan för att gilla Alex James och vilja läsa om hans öden och äventyr. Jag lyssnade lite på Park Life, men inte mer än så. Däremot måste man nog ha åtminstone ett lätt drag av anglofili för riktigt upppskatta texten. Utan att ha läst boken på svenska gissar jag att det är att föredra att läsa den på engelska, om man har möjlighet.

Mittimellandagar

Det blev värre.

Jag fick en attack av magsjuka, en underlig sort. Rände på toa en tio femton gånger på tre timmar, hela tiden med iskalla fötter och händer. Sedan övermannades jag av en avgrundskräkning och dåsade bort fullt övertygad om att vinterkräksjukan på något sätt nästlat sig in.

Och tre timmar senare vaknade jag mysvarm och med en utmattad men okej mage. Återhämtningen har hittills tagit 12 gånger så lång tid som själva magsjukan.

Vet inte vad det var och varför. Hittills har ingen annan visat några symptom på något liknande, men vi tänker inte ropa hej på några dagar än.

Det här var sannerligen en dålig jul.

onsdag 24 december 2008

God jul!

Det kunde ha varit värre.

Båda barnen är väldigt förkylda och har feber, och Gullpånken har rethostan from hell. Men det var inte magsjuka.

Julafton blir ändå rätt avslagen. Vi har inte orkat göra några särskilda förberedelser och farmor lovade att vara hos sin bror när allt verkade bli inställt här. Barnen är trötta och både sill och köttbullar blir köpevarianten.

Men granen är fin!


Och barnen orkar i alla fall kolla på Molly.

måndag 22 december 2008

Julsjuka

Två förkylda och febriga barn fick hämtas från dagis.

Sedan kräktes Gullpånken.

Vad ska man tro om det? Ingen magsjuka har rapporterats från dagis. Och varför i all sin dar måste detta hända precis två dagar före julafton?

Gah.

Hej mamma!

Nå, har du hittat hit än?

Klicka på länken med 0 kommentarer här nedanför, skriv något i rutan och klicka sedan i Namn/URL och skriv t.ex. Mamma där för att säga något (du behöver inte fylla i URL).

Om du vill säga något, d.v.s. ;-)

Vatten

På väg till min tillfälliga arbetsplats passerar jag nära vatten. Det blåser i dag, så det är ganska krabb sjö. Jag huttrar till men känner suget i magen.

Av någon anledning lockar det lite bråkigare vattnet betydligt mer än det stilla. En spegelblank vattenyta får mig att lyfta blicken mot närmsta land, medan vågorna drar uppmärksamheten till sig. Det är inte det att jag vill ut på sjön. Jag vill stå i vattenbrynet en stund och bli utblåst, så att jag kan vända inåt land, i lä, i skydd av ett skogsbryn.

Jag längtar ut till landet.

söndag 21 december 2008

Vad gjorde man egentligen innan barnen kom?

I dag skjutsade maken ut barnen till farmor för att bygga pepparkakshus. Stor förväntan i alla läger: Pepparkakshus! Barnfri dag!

Här hemma har vi hunnit med att skriva julkort, gräla lite, sova middag och göra det som kallas ingenting (jag läser ikapp på Heja Abbe!). Inte en särskilt produktiv dag, men det var inte heller meningen.

Jag drabbas alltid av ett visst mått prestationsångest när jag får vad man väl kan kalla en lucka i vardagen. Det är så mycket som skjuts i bakgrunden i det vanliga livet, så mycket av sånt man vill som aldrig blir gjort. Och då snackar jag inte städning.

Det hjälper att vi bestämt i förhand att inte göra något särskilt. Fast det hindrar inte att jag nyss suckade lätt när jag gick förbi högen med olästa böcker. Den som inte minskat nämnvärt sedan jag sist suckade över den. Några har försvunnit, andra har tillkommit. Den har bytt plats, det har den. Alltid nåt.

Frågan som inställer sig, såhär en kvart innan vi ska åka iväg till farmor och barnen för att äta middag, är vad fan man gjorde med all sin tid innan barnen kom.

fredag 19 december 2008

Liten repris

Det var det här med hur man behandlar frilansare och extern personal, igen.

Jag sitter just nu hos en av mina uppdragsgivare eftersom jag jobbar mot deras server. Alla är jättetrevliga och det funkar finfint. Men så blir det fredagsfika ...

Någon ropar lite allmänt i korridoren: "Nu är det fika!" Jag dröjer lite för jag väntar väl på att någon av "mina" redaktörer ska säga åt mig särskilt -- jag sitter längst bort och skulle lätt ha missat det där ropet -- jag är ju lite blyg. Men inget händer och kaksuget kickar in, så jag går ut för att lokalisera fikarna.

Jag hittar dem inte. Har ingen aning var de samlas, för det finns inget pentry. Hör något mummel någonstans ifrån, men vill inte gå och titta in i alla rum. Så jag gör mig en egen kopp kaffe i maskinen och går tillbaka till datorn.

Om de tänker på att jag inte är där, tror de säkert att jag inte är intresserad av fika. Ah så trist!


Uppdatering kl. 16.00

Nähä. Det var inte alls meningen att jag skulle vara med. "Vi har firat några födelsedagar", meddelade min redaktör. Tårta har de ätit också.

Är jag osedvanligt känslig eller är inte det här weird?

onsdag 17 december 2008

Ändrade vanor

Sedan Gullpånken förpassats ut ur vårt sovrum, åtminstone under förnatten, så har jag tagit mig en ny vana.

Jag går och lägger mig i sängen vid tiosnåret och kollar på Time Team på datorn. Det blev visst lite sent i dag, för jag kollade några bloggar, men nu är det dags.

I går grävde de upp en skotsk henge. Undrar vad det kan bli i dag!

***
Det var anglosaxiska gravar (sent 400-tal) och en "barrow" (gravhög?) gjord av bägarfolket.

Ah.

tisdag 16 december 2008

Argumentationsanalys

Jag håller just på och argumenterar lite med en av sajten Familjelivs ökända feministmotståndare. Han är intressant, för han är för jämställdhet men totalt emot feminismen och alla dess förespråkare. Men det är svårt, för han kräver alltid svar på en massa allmänna feministfrågor och blir sedan aldrig nöjd med svaren. Då anser han att man inte svarat alls, och vägrar att svara på några frågor själv. För att man inte svarat på hans.

Alldeles nyss anklagade han mig för att använda fula argumentoriska knep, t.ex. "straw man". Jag var tvungen att slå upp det, för även om jag kan föreställa mig vad det betyder så vill man inte gissa när man har med honom att göra. Så jag gick till Wikipedia. Och började fnissa. Wikipedia-definitionen är nämligen en beskrivning av hans sätt att föra det han vill kalla en diskussion.

Jag vill inte länka in till Familjeliv av olika skäl. Den som är väldigt angelägen kan få en länk per mejl.

måndag 15 december 2008

Ett annat slags kalajs

Jo tack, bjudningen gick bra.

Om man räknar bort att mamma drabbades av stora snurren precis när hon skulle ta maten, och strax därefter kördes till akuten av svärsonen. Och där satt de i 10 timmar innan en stackars stressad läkare kunde konstatera att nej, det var inte ännu ett anfall av skyhögt blodtryck utan jo, ett utslag av kristallsjukan.

Under tiden fick jag rådda ett antal släktingar som ville hjälpa till med lite för mycket, sedan försöka övertyga några trevligt kvardröjande att det var bra att de stannade och till sist hantera två mycket trötta barn, som växlade mellan avgrundsdjup sorg över att jag hade flyttat Lammet och skön samstämmighet när de liggande i mitt knä sjöng sig igenom alla lussesångerna de lärt sig på dagis.

Innan make och mamma – som bedömdes som för snurrig för att åka hem till sig – kom hem vid 2-snåret hade jag hunnit klappa om liten drömmande Gullpånke, som argt och ledset skrek: "Vill laga ma-TEN!"

Pust!

lördag 13 december 2008

Vem bjöd in släkten?

Jag fattar inte vem det är som envisas med att bjuda in släkten på luciabjudning (nästan) varje år? Vilken idiot! Då måste man ju städa och baka och laga mat och springa omkring som en galning i två dagar innan och sedan klistra på stora leendet och matt men artigt ta emot samma "invändningskomplimanger" som varje år:

– Nej men ni ska väl inte ...!
– Oh nej, det är alldeles för mycket!
– Inte hade ni väl behövt ...!
– Tänk att ni har tid att ställa till sånt besvär!

Gud så trött man kommer att vara i morgon kväll.

Ja, jag vet att det var jag som bjöd. Och att jag tycker det är roligt. Men i alla fall. *stökar vidare*

tisdag 9 december 2008

Lite sol efter regn

Allt är inte hemskt, ville jag bara meddela. På väg till jobbet i dag sprang jag på en gammal förlagsbekant som bytt jobb för ett tag sedan. Hon undrade om jag inte ville göra lite jobb för dem, för de har ibland behov av frilansredaktörer. Det vara precis vad jag behövde efter den här hemska upplevelsen.

Som frilansare kan man ha det besvärligt på flera sätt. Pengarna är förstås alltid ett orosmoment, men värst är nog att man alltid måste vara på topp. Fast man inte är det, fast man inte kan vara det. Den som är anställd kan kanske kosta på sig dåliga dagar och sega stunder, för utslaget över säg ett år så jämnar det ut sig. För en frilansare gör det sällan det. Jämnar ut sig.

Av de jobb som jag gör är en handfull riktigt jävla lysande, några är riktiga bottennapp och det stora flertalet är bra. Bra som i "det var det som krävdes" eller "tack, det blev jättebra" och allt däremellan.

Tyvärr är det sällan samma uppdragsgivare som klagar på ett bottennappsjobb som man gjort en räcka bra-jobb (eller ett riktigt jävla lysande-jobb) för. Så man har inget att kompensera med.

(Eller så är det så att bra uppdragsgivare inte säger så mycket om ett bottennappsjobb för att de vet att man i vanliga fall är helt okej?)

Professionalism javisst!

I kommentatorsbåset till inlägget om den sårade uppdragsgivaren skrev Anders Sparring:
Det kan ju vara så att du hade att göra med en idiot.
Såna finns också.
I går morse hade jag svarat att jo men nä, jag tror mest att det handlar om sårad stolthet och stress. Så långt hade jag gjort ett misstag som jag försökt korrigera och vi utbytt några sms/mejl som höll någotsånär korrekt ton. Även om vi båda överreagerat en aning på vardera håll.

Men sedan hände det mer saker:

Hen var inte nöjd med korrekturläsningen, nämligen. Jag kan förstå det, för den hade gått snabbt och jag var inte direkt i mitt bästa läge. Så jag skrev och bad om ursäkt (för tredje gången, om än för en ny sak nu) och meddelade att jag avstod arvode för jobbet. Det kändes inte mer än rätt, eftersom hen då kände sig tvungen att plocka in en annan korrekturläsare för att få ordning på texten.

Samtidigt kände jag tyvärr att jag ville säga något om hens stil. Den hade helt enkelt inte var schysst och professionell. Dumma dumma jag! Varför kunde jag inte bara ha varit den vuxna och släppt saken? Tillbaka fick jag nämligen nedanstående:
Du är för rolig.
Det tråkiga för dig är att jag fått dig på rekommendation.
De varnade mig iofs för att du har ett lite egendomligt uppträdande och jag borde kanske lyssnat bättre till det.

Lycka till med dina framtida uppdrag.
Ja, det är ett direkt citat. Det kommer från en förment vuxen person som jag inte känner och aldrig har träffat. Är det vettigt?!?

Jag undrar varför det är tråkigt för mig att hen fått mig rekommenderad (inte "fått mig på rekommendation"! hjälp!). Naturligtvis undrar jag också vad de som rekommenderat mig (jag vet vilka det är) egentligen har sagt. Och varför. Men jag undrar också vad de skulle säga om att hen hänger ut dem på det här sättet, och potentiellt alienerar en av deras medarbetare.

Undrens tid är inte förbi

Efter att ha läst om Majemas natt är det med viss skuldmedvetenhet som jag rapporterar följande:

Vi har sovit hela natten i natt.

Å andra sidan är det vår andra eller tredje sova-hela-natten-natt i samma lokaliteter som barnen på över två år. Så jag känner mig inte så hemskt skyldig i alla fall.

lördag 6 december 2008

Hur man hanterar motgångar

Under veckan har jag arbetat med ett jobb som jag tog på mig trots att jag inte har tid. Kanske för att vara lite snäll, konstigt nog. Vet inte varför just den här uppdragsgivaren framkallar ett snällhetsbehov, för jag har bara arbetat med dem en enda gång.

Eller jo, det vet jag väl: jag tycker att de verkar vara taffliga på det område som är mitt, språket. Den text jag fick förra gången kändes lite barnslig och den här gången var texten lite för tjusig för sitt eget bästa. Om ni förstår vad jag menar. Skribenten hade försökt lägga sig på en nivå som hen inte behärskade, helt enkelt.

Så jag tackade ja, noterade lite i förbifarten i mitt för ögonblicket lätt (ehem) stressade tillstånd att de inte förstod skillnaden mellan korrekturläsning (som jag ombads göra) och språkgranskning (vilket var vad texten behövde) och skred till verket. Måhända är jag lite för påverkad av mitt tidningsjobb, där man som redigerare i princip förväntas vara hänsynslös mot skribenten så länge texten blir bra – eller vadå "måhända", det var jag.

Så i går levererade jag en grundligt genomgången text, full med röda överstrykningar och dito ersättningar, tillsammans med ett trevligt påpekande om skillnaden mellan korrekturläsning och språkgranskning och att det är bra om man får rätt beskrivning på uppdraget om man ska kunna beräkna tid och kostnad korrekt.

En timme senare får jag tillbaka ett mejl som fullkomligt dallrar av förnärmad stolthet och ilska. Nej, det var en korrekturläsning som skulle göras, texten var redan godkänd av uppdragsgivaren [som om det vore en kvalitetsstämpel …] och min kontakt, som naturligtvis visade sig vara skribenten själv [ouch!], ville bara meddela att hen arbetat 12 år som copywriter och minsann varit medförfattare till en bok. Underförstått: jag skulle inte komma här och kritisera hens språk.

Jävlar vilken idiot jag är! tänkte jag först och skrev förstås ett krypa-i-gruset-mejl tillbaka med hundra ursäkter och erbjudandet att genast göra om arbetet som en korrekturläsning och leverera under helgen. Varpå jag lätt stukad gick och satte mig vid middagsbordet.

Medan vi satt och käkade hörde jag ett pling från datorn och 1o minuter senare fick jag ett sms och raskt ett till. När vi ätit klart började jag med att kolla datorn. Det inkomna mejlet var ett ampert svar: "Korrekturläsning levereras senast 08.00 måndag morgon!" Sms 1 var ett inte lika ampert kommando: "Vg konfirmera mail: leverans SENAST 08.00 måndag!" Sms 2 var ett helt oförklarligt tillägg: "Vg använd granskningsfunktionen!" Som om det inte var precis vad jag hade gjort hela tiden …

Nu kände jag mig inte stukad längre, kan jag säga. Ja, jag hade gjort ett monumentalt misstag, men jag hade ju redan erbjudit mig att ställa det tillrätta! Plötsligt började jag fnissa. Hen var så sårad, stackars typ! Fått sin fina text kritiserad, minsann! Pfff.

Korrekturläsningen svängde jag ihop på en timme. Och så lade jag in några extra, übervänliga kommentarer om hur det egentligen hänger ihop med några historiska personer som närvarade i texten och som skribenten lyckats blanda ihop alldeles.

Ha ha!

onsdag 3 december 2008

Åldrande

Det där låter väldigt gammalt och allvarligt. "Åldrande". Men åldrandet startar när vi föds, så jag tycker att jag är kvalificerad att uttala mig om det.

Jag känner min kropp hela tiden. Det är mitt mest framträdande ålderstecken. Det knakar här, det stramar där. Och någonstans gör det lite ont, hela tiden.

En väldig tur, skulle man kanske kunna tycka. För annars skulle jag gå omkring dagarna i ända och helt ostört tro att jag är 26. Och då skulle jag bli väldigt förvånad om jag plötsligt upptäckte att jag var 76.

Fast å andra sidan ser jag ju alltid min mormor när jag tittar i spegeln, så jag skulle nog klara insikten om åldrande även utan aches and pains.

Jaja. Nu ska jag knaka mig tillrätta i stolen och arbeta lite som omväxling.

Dom där i Bu och Bä-sängen

Det verkar som om det funkar, att sova tillsammans i Bu och Bä-sängen.

Gullpånken har varit hemma i dag, för han var lite varm under natten. Det var nog ingenting, men med tanke på hans nästan fem veckor långa sjuka i början av hösten tar vi det säkra före det osäkra. Han ska kanske gå i morgon. Vi får se.

I dag när jag var på styrelsemöte kom farbror Kalle förbi. Två egentligen ganska trötta barn fick glädjefnatt och sprang runt runt vilt sjungande, berättade maken. Och sedan kom de med alla sina saker för att visa dem för idolen.

Konstigt att tänka sig att Sötpricken var rädd för farbror Kalle när hon var lill-liten.

Mitt huvud är liksom tomt. Inte bara nu, utan hela dagarna. Därav den dåliga bloggtakten.