Under veckan har jag arbetat med ett jobb som jag tog på mig trots att jag inte har tid. Kanske för att vara lite snäll, konstigt nog. Vet inte varför just den här uppdragsgivaren framkallar ett snällhetsbehov, för jag har bara arbetat med dem en enda gång.
Eller jo, det vet jag väl: jag tycker att de verkar vara taffliga på det område som är mitt, språket. Den text jag fick förra gången kändes lite barnslig och den här gången var texten lite för tjusig för sitt eget bästa. Om ni förstår vad jag menar. Skribenten hade försökt lägga sig på en nivå som hen inte behärskade, helt enkelt.
Så jag tackade ja, noterade lite i förbifarten i mitt för ögonblicket lätt (ehem) stressade tillstånd att de inte förstod skillnaden mellan korrekturläsning (som jag ombads göra) och språkgranskning (vilket var vad texten behövde) och skred till verket. Måhända är jag lite för påverkad av mitt tidningsjobb, där man som redigerare i princip förväntas vara hänsynslös mot skribenten så länge texten blir bra – eller vadå "måhända", det var jag.
Så i går levererade jag en grundligt genomgången text, full med röda överstrykningar och dito ersättningar, tillsammans med ett trevligt påpekande om skillnaden mellan korrekturläsning och språkgranskning och att det är bra om man får rätt beskrivning på uppdraget om man ska kunna beräkna tid och kostnad korrekt.
En timme senare får jag tillbaka ett mejl som fullkomligt dallrar av förnärmad stolthet och ilska. Nej, det var en korrekturläsning som skulle göras, texten var redan godkänd av uppdragsgivaren [som om det vore en kvalitetsstämpel …] och min kontakt, som naturligtvis visade sig vara skribenten själv [ouch!], ville bara meddela att hen arbetat 12 år som copywriter och minsann varit medförfattare till en bok. Underförstått: jag skulle inte komma här och kritisera hens språk.
Jävlar vilken idiot jag är! tänkte jag först och skrev förstås ett krypa-i-gruset-mejl tillbaka med hundra ursäkter och erbjudandet att genast göra om arbetet som en korrekturläsning och leverera under helgen. Varpå jag lätt stukad gick och satte mig vid middagsbordet.
Medan vi satt och käkade hörde jag ett pling från datorn och 1o minuter senare fick jag ett sms och raskt ett till. När vi ätit klart började jag med att kolla datorn. Det inkomna mejlet var ett ampert svar: "Korrekturläsning levereras senast 08.00 måndag morgon!" Sms 1 var ett inte lika ampert kommando: "Vg konfirmera mail: leverans SENAST 08.00 måndag!" Sms 2 var ett helt oförklarligt tillägg: "Vg använd granskningsfunktionen!" Som om det inte var precis vad jag hade gjort hela tiden …
Nu kände jag mig inte stukad längre, kan jag säga. Ja, jag hade gjort ett monumentalt misstag, men jag hade ju redan erbjudit mig att ställa det tillrätta! Plötsligt började jag fnissa. Hen var så sårad, stackars typ! Fått sin fina text kritiserad, minsann! Pfff.
Korrekturläsningen svängde jag ihop på en timme. Och så lade jag in några extra, übervänliga kommentarer om hur det egentligen hänger ihop med några historiska personer som närvarade i texten och som skribenten lyckats blanda ihop alldeles.
Ha ha!
11 kommentarer:
Avundas dig inte! Och jag är övertygad om att jag gjort likadant, börjat språkgranska, om det visat sig vara behövligt.
När maken ber mig läsa sina artiklar ur ett politiskt perspektiv måste jag ofta språkgranska texten först för att alls kunna läsa. Han har en tendens att skriva precis som han tänker och pratar med rätt mycket utfyllnadsord. Språkfascisten i mig klarar inte det... :I
Men han har faktiskt blivit mycket bättre på att ta emot mina förslag, trots mycken röd skrift i text och marginaler. Förmodligen för att det blir bättre i slutändan, vilket han ju inser.
Synd att din uppdragsgivare inte såg det så.
Men ändra färgen från röd till något mer trevligt i alla fall, för allt i världen ...
Ojojoj vad jag vill LÄSA originaltexten (och din version också för den delen).
Ja herregud, men det kan vara känsligt ibland det där med text. För det handlar ju om prestige, och om någon så känsligt som hur bra kompis man är med språket. Ibland kan jag tänka att det är nästan lika känsligt som att få kommentarer om ur bra eller dålig man är i sängen.
Anders, det har du rätt i. Så känner jag själv. Men det är ju när jag anser mig veta bättre som problemen att framföra detta uppstår. ;) I Malinkas fall är det ju dessutom hennes jobb att veta bättre. (Även om det kanske inte var vad som efterfrågades här...)
Expressiva Anna, kan man själv ändra färgen i Words korrigeringsverktyg? Ibland blir den nämligen blå...
Anna Karin: Jag hade skrivit en mycket längre kommentar som jag raderade eftersom jag tyckte att den var rätt illa skriven.
Men vad jag skrev var typ:
Jag har också varit i motsvarande situation yrkesmässigt, både som avsändare och mottagare av röda korrigeringar i texten. Och min erfarenhet är att när den personliga prestigen smyger sig in och skuggar själva uppdraget, då uppstår krockar av det slag som Malinka beskriver.
Det var så oerhört oproffsigt, hens svar. Personligt förolämpad var hen.
Japp, jag hade också blivit jävligt stött om någon varit inne och haft sådana åsikter om en text som jag var väldigt nöjd med.
Men skicka ett försvarstal? "Jag kan faktiskt skriva, sådeså!" Det spelar ingen roll om hen hade varit Le Clézio, texten hade i alla fall sugit hästballe.
Man beter sig inte så om man är professionell. Man bestämmer sig för att aldrig mer anlita den där besserwissern, meddelar att det man fått inte var vad man hade beställt och tackar sedan när missdådaren meddelar att hen tänker leverera det önskade.
Jag har inte ens fått ett bekräftelsemejl på att min korrekturläsa version har kommit fram ... Personlig prestige och ett sårat ego var det, ja.
Oupps, gillar din extraservice med korrekta upplysningar om personer som figurerade i texten :-)
Oupps, gillar din extraservice med korrekta upplysningar om personer som figurerade i texten :-)
Det kan ju vara så att du hade att göra med en idiot.
Såna finns också.
(Även?) Jag har stora problem med petighet även då när den inte krävs. Dåligt både för mig, som inte har tid att korrigera alla detaljer men ändå inte kan låta bli, och för den som bett mina kommentare om bara innehållet och inte om språket...
Skicka en kommentar