Efter att ha läst om Majemas natt är det med viss skuldmedvetenhet som jag rapporterar följande:
Vi har sovit hela natten i natt.
Å andra sidan är det vår andra eller tredje sova-hela-natten-natt i samma lokaliteter som barnen på över två år. Så jag känner mig inte så hemskt skyldig i alla fall.
3 kommentarer:
Jag har alltid lite dåligt samvete Gentemot maken och gentemot typ alla andra småbarnsföräldrar. Jag skulle kunna dela med mig lite av min förmåga att sova extremt hårt och ändå ha kvar en hel del till mig själv. Jag fattar faktiskt inte hur mina barn fick någon mat alls på natten under amningsperioden. Men då var det väl den där kvinnliga (och i mitt fall rätt opålitliga) intuitionen som spökade.
Grattis till sömnen!
Låt oss kalla det en livsstil.
Jag tror jag har sovit en handfull hela nötter de senaste fem och ett halvt åren. Det märkliga är att man ändå vänjer sig.
Att ha en konstant, malande sömnbrist som den del av sin bersonlighet är nog inte så char,moigt i grund och botten, men jag minns inte hur det var innan. Den dag jag inte vaknar och känner mig som om jag vore lätt bakfull (utan att ha haft nöjet att bli sådan) kommer jag kanske att minnas hur det var?
Skicka en kommentar