Det är inte lätt att vara blyg, minsann.
Jag har alltid varit blyg och har kompenserat det genom att skrika högst och mest. En aningen märklig approach, som ger resultatet att ingen fattar att man är blyg. Vänner och bekanta brukar till och med ge ifrån sig flatskratt när jag talar om min blyghet:
"Nej lägg av! Skulle du vara blyg? Ehahahhahahaha!"
Jaha, eheh. Om du säger så.
Nackdelen med att folk inte förstår att man är blyg är att ens uppförande måste förklaras på andra sätt. Och det görs för det mesta genom att man tillskrivs ett urval negativa egenskaper. Under åren har jag bland annat fått höra att jag är arrogant, inbilsk och aggressiv. Tema med variationer, alltså. ("För mycket" tror jag inte platsar som blyghetsförklädnad.)
Är det svårt att relatera de egenskaperna till blyghet? Jo, så här:
Arrogant – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och avståndstagande ut (man vågar inte säga något eller gå fram till någon).
Inbilsk – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och ... ja, se ovan.
Aggressiv – man har stått i ett hörn (och så vidare), men kommer på att man faktiskt vill säga något. När man då öppnar munnen blir alla överraskade och känner sig hotade av den arroganta personen som plötsligt yttrar sig.
Man hoppas att det här inte går i arv. Sötpricken berättar ofta frankt att hon är blyg när hon ska träffa nya människor – ibland berättar hon det för dem – eller dagiskompisarna hon inte sett på ett tag. Jag tror inte att hennes blyg och mitt blyg är samma sak.
5 kommentarer:
Jag är inte själv blyg.
Jag har ett genuint intresse av att småprata med kreti och plet om ditten och datten - just genom smalltalk kan man få reda på högst oväntade saker från främlingar.
Då mötte jag en attityd från en del människor som jag först förbryllades av: Ju mer jag talade och försökte hitta "våglängden" desto mer såg de ut som de ville bitas!
Så plötsligt gick det upp för mig att det inte var ogillande av MIG, utan BLYGHET.
Efter det att jag inte uppfattar deras avståndstagande som personligt har det fungerat mycket bättre!
Den blyga (som inte alls är blyg?), du beskriver precis mig som arrogant-blyg. Avvaktande och med ett stelt ansiktsuttryck som kan misstolkas för en bitberedd käkspänning. :-D
Jag kan inte riktigt beskriva mig själv som blyg även om jag tror att folk ibland uppfattar mig så. Däremot känner jag ofta att jag är omedveten om en del sociala koder som andra tycks var födda med, och därför blir jag obekväm i sociala sammanhang.
Det där med att blyga uppfattas som avståndstagande, otrevliga och till och med hånfulla har jag sett på nära håll i ett annat fall, och det är lika tråkigt och fel varje gång.
För övrigt är det väldigt tydligt att jag och maken har fört över våra respektive beteenden på var sitt barn. När Alvar möter främlingar eller folk han inte är bekväm med, låtsas han ofta sova för att slippa konfrontera det jobbiga. Bibbi är däremot nyfiken, öppen och glad i 99 % av fallen. Gissa vem som liknar vem?
Så hittar jag dig här ute i bloggosfären!
Dags för en öl snart??
Skicka en kommentar