Matprat

Vi har, som jag skrev nedan, bestämt oss för att mat är viktigt för oss. För oss innebär det att vi äter varierad och i möjligaste mån hemlagad mat.

Vissa dagar äter Sötpricken inte sådär jättemycket av maten – hon kan som många treåringar Få För Sig Saker – men då får hon väl en smörgås i stället. Jag känner barn som nästan uteslutande får s.k. barnvänlig mat för att de är s.k. kinkiga med maten, men som ändå inte äter särskilt mycket. Då känns det lite poänglöst att laga särskild mat.

Egentligen är mitt intresse för mat lite paradoxalt, eftersom jag tycker det är tråkigt att planera maten och tråkigt att laga den och dessutom är aningen matfobisk; jag har svårt för vissa konsistenser och för ganska många smaker. Inte rätt person att bjuda på riktigt fin restaurang, alltså. Maken tycker att det är lite roligare att laga, men är inte så intresserad av planeringen (samt gillar avancerad mat på väldigt fina restauranger). Tillsammans lyckas vi ändå dra runt en lite mer engagerad matvardag.

Men trots mitt egentliga ointresse (som, om jag ska vara ärlig och lite snäll mot mig själv, beror ganska mycket på tidsbrist) finner jag mig plötsligt vara intresserad läsare av en hel del matbloggar.

Kanske är det med matlagning som med whisky: jag vill så gärna tycka om det att jag ständigt återvänder till det fast jag varje gång kommer fram till samma slutsats. Matlagning är inte särskilt roligt och whisky smakar bara sprit.