Hands up!

Hösten 1990 läste jag ett litet germanskt språk på Stockholms universitet. Jag var, trots tre terminers studier i engelska tidigare, en riktig nybörjare i den akademiska världen – men jag var säker på att jag trivdes i "akademia" (som de säger på norsk). I den mån jag överhuvudtaget reflekterade över saken, trodde jag nog att jag där skulle förbli.

Men nu är jag på väg in i en annan historia. Den tar vi en annan gång.

En dag satt vi i alla fall i en av undervisningssalarna i E-huset (var det E-huset?) när dörren öppnades och kanske två personer kom in. Den ena var en kille som såg ganska precis ut som en representant för sådana som kunde tänkas studera det betydligt större germanska språk som också undervisades på institutionen. Killen och den andra presenterade sig som ämnesrådet, informerade om vad ett sånt gör och undrade sedan om någon från vår kurs var intresserad av att bli dess ämnesrådsrepresentant.

Jag minns faktiskt fortfarande hur förvånad jag blev när jag plötsligt räckte upp handen. Då hade jag nämligen inte ännu kommit till insikten att mitt starka ogillande av föreningslivet överskuggas endast av min fasta övertygelse att bara jag kan göra saker så det blir bra. I dag, efter dryga 17 år av styrelseposter i föreningar och bostadsrättsföreningar som jag i 9 fall av 10 mest suckar över, vet jag varför jag räckte upp handen. Look no further, I'm your man.

Fast kanske inte. Kanske var det helt enkelt så att det var ödet som snabbt grabbade tag i armbågen och lyfte den från sin fasta plats på bordsskivan? Kanske. I vilket fall avgjorde den där reflexartade handhöjningen min framtid.