Gullpånkens p.g.a. sjukdom avbrutna inskolning började om i onsdags.
När Sötpricken skolades in, var det tillsammans med en hel ny avdelning: fjorton ett-och-ett-halvtåringar, fjorton mer eller mindre nervösa föräldrar. Det hela var schemasatt över tio dagar, först en till två timmar om dagen i fem dagar och sedan gradvis längre. Det blev inte riktigt så – efter dag fyra tyckte pedagogerna att ungefär två tredjedelar av ungarna kunde börja köra hela dagar. Barnen trivdes nämligen så bra med varandra. Och så blev det. Jag satt stand-by i några dagar hemmar, men helt i onödan.
(Den resterande andelen ungar tog på sig hur länge som helst att bli ordentligt inskolade. I de flesta fall berodde det på svårartad separationsångest från föräldrarnas sida. Mycket intressant att se. Men en annan historia.)
När nu lilla pånken skulle börja på dagis* blev vi tillfrågade om vi hade lust att prova en tredagarsinskolning: tre hela dagar (9–15) tillsammans med mappa, sedan första dagen på egen hand. Låter lite brutalt tänkte vi, och hur ska det gå med Gullpånken som är så mappig? *hönsmammesuck*
Men det har verkligen funkat hur bra som helst. Trots en veckas uppehåll mellan dag 1 och dag 2. Han tycker att det är jätteroligt med de andra barnen, tyr sig till alla tre "fröknarna" (i en tredagars har man ingen särskild inskolningspedagog) och har redan lärt sig att själv lämna tallriken på matvagnen. Jag ska inte sticka under stol med att det var rätt nervöst i går som var första dagen. Både jag och maken satt som på nålar hela dagen, och jag som var jour ryckte till varje gång telefonen ringde. Men ingen utryckning krävdes, så jag gick ner som planerat vid tre.
På gården överfölls jag av fyra-fem hojtande barn och en styck "fröken" som i mun berättade om hela Gullpånkens dag. När jag lyckats komma loss från dem, hittade jag huvudpersonen själv och en annan "fröken" som hjälptes åt med att städa inne på avdelningen. Pånken har inte riktigt blivit haj på att gå med skor, så han gillar inte än att vara ute och leka. "Fröken" berättade att han varit lite ledsen några gånger, men tröstat sig när han blev upplyft, haft lite svårt att somna, men sedan sovit 1,5 timme, och ätit 2,5 halv potatis plus smörgås till lunch. (Köttgryta är inte så lätt att tugga i sig när man bara har fyra gaddar.)
Att han trivts under dagen tyckte jag mest av allt visades genom att han blev glad när han fick se mig, i stället för att börja gråta. Han hade helt enkelt inte saknat oss så mycket. Bra!
*Ja, vi, även "fröknarna", säger så till vardags om den plats där förskoleverksamheten bedrivs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar