Bara en dag i London funkar dåligt

... särskilt när man är hur trött som helst, stel i kroppen från träning dagen innan och dessutom får överraskande skavsår från gamla skor. Och deckarbokhandeln man sett fram emot att besöka är puts väck!

Men. Jag ska inte klaga, det ska jag verkligen inte, för det är alltid roligt att åka till London, men det var inte optimalt. Vid två satt jag utmattad i en fåtölj i Waterstones på Piccadilly och kunde inget annat, knappt läsa. Var snurrig av trötthet och fötterna värkte. Tur då att maken var klar med sitt jobbuppdrag, så vi kunde gå och ta en öl. Eller, han tog en öl för jag vågade inte påföra alkohol på trötthetssnurret.

Jag hade tänkt att sätta mig på ett kafé med fri wi-fi och blogga lite bilder, men jag fick absolut ingen ordning på iPhonen. Den ville bara inte släppa ut mig. Så de suddiga bilderna kommer här:

Kings Road vid tiotiden på morgonen och det är inte särskilt mycket folk ute. Morgonrusningen är över och turister och shoppare har inte dykt upp än. Det är en särskild känsla man får av staden då, som jag gillar väldigt mycket. Kanske för att det är mer den vanliga staden än turistmagneten som man får se.

Det blev inte så mycket tunnelbana i går, men tillräckligt mycket för att jag skulle börja fundera över sådana saker som tillgänglighet för alla till publika transportmedel, de enorma håligheter som finns under London, den brittiska attityden hos servicepersonal och att man behöver öronproppar när man åker tuben. Och att jag någon gång ska åka till Elephant and Castle.

Det var oerhört mycket nordisk deckarlitteratur på Waterstones. Alltså, vi snackar mängder; i varje display låg en Stieg Larsson, en Jo Nesbø (som pushas som "the new Stieg Larsson", man ba' "va?!") och islänningen Indri∂ason, vars förnamn just nu undflyr mig (och vars efternamn jag stavade helt fel först) – och nej, det där är inte ett isländskt "dh"-tecken utan gemena delta, men jag hittar inte det rätta. Jag bläddrade igenom "The Girl with the Dragon Tattoo" för att kolla på översättningen (såg bra ut) och en kvinna som stod bredvid mig och bläddrade i något annat log och sade med övertygelse i rösten: "It's very good, that one."

Av någon anledning – jo, den japanska restaurangen/livsmedelsaffären på Piccadilly, strax innan Waterstones från P. Circus sett, var bortrenoverad – fick jag för mig att jag skulle äta på Wagamama. Men vilken besvikelse! Hu! Så ointressant! Buljongen smakade typ ingenting, till och med tärningbuljong är mer smakrik. Bu för det.

Och sedan var plötsligt batteriet slut på telefonen – den var verkligen märklig i går – så det blev inga fler bilder. Annars hade jag fotat den enorma måne som hängde över London City Airport.