När man inte får vara med sin dator

De här lediga dagarna har jag varit nästan helt utträngd från min egen dator. Barnens (min gamla) är ju aaalldeles för långsam, tycker barnen – och jag håller med dem, den orkar inte med streamad media, som är det barnen dattar mest med – och min blir det naturliga valet när deras faders är förbjudet område. Fattar inte hur han lyckades med att etablera den regeln, men jag avundas honom rätt mycket.

Nu ska vi i alla fall öka datorinnehavet i hemmet och pensionera odugliga gamla trotjänare – jag köper ny dator till mig och lämnar den gamla till barnen och så kompletterar vi med en ny pc. Känns kanske lite märkligt att en fyra- och en sexåring ska ha varsin dator, men herregud, de använder dem ju. Och vi har inga tv-spel och annat.

Följden av den begränsade datortiden känns i mitt huvud. Jag är så van nu vid att tänka framför datorn, att jag inte riktigt vet hur det går till att formulera tankar när jag inte har ett tangentbord och en skärm att studsa mot. Möjligtvis har tomheten bakom skallbenet också att göra med att allt slags substantiellt tankegods blåses bort av de ständiga explosioner av höjda barnröster som jag befinner mig mitt i. Och alla de små osamssituationer som uppstår och som man måste medla i, som rent fysiskt avbryter vad man nu håller på med, hjälper inte heller.

Nej, nu har jag blivit avbruten för många gånger. Tankarna som jag lyckades samla en kort stund har fladdrat ut genom vänstra örat och ses nu stiga mot rymderna bortom Gustav Vasa kyrka.