I slutet av morfarsbesöket i går lade jag märke till att Sexåringen var lite okarakteristiskt tyst och dessutom gärna ville sitta i mitt knä. Det var så pass att jag kände henne på pannan och frågade flera gånger hur hon mådde, men pannan var normaltempererad och jag fick bara "bra" till svar. Om jag varit uppmärksam (i stället för koncentrerad på min mage som plötsligt bestämt sig för att krångla) kunde jag ha fått en ledtråd när hon under föreberedelserna inför hemfärden sa att hon ville vara hemma. Men jag tolkade det som uttryck för att det är tråkigt att åka bil och sa något om hur praktiskt det vore att bara kunna knäppa med fingrarna och så var man hemma i stället för att behöva åka flera timmar.
Väl i bilen somnade både hon och Fyraåringen rätt fort, men efter någon timme vaknade hon och klagade först över att hon frös men satt sedan tyst och tittade ut genom fönstret. Inte alls likt min pladdrande lilla älskling, så när vi med tio minuters resa kvar stannade för att tanka och maken fixade det passade jag på att fråga igen hur det var: Frös hon, mådde hon bra annars? Och då skrynklades det fina ansiktet och tårarna började rinna.
Det var inte alls bra, inte egentligen. För hon längtade hem. Hon hade längtat hem i flera timmar, och vi kom ju aldrig hem! Aldrig fick vi komma hem, där det är som vanligt och inte annorlunda! Ja, det var roligt att vara hos morfar och E, och spännande att klappa deras får och att få försenade juklappar, men hon ville vara hemma.
Ack mitt lilla älskade barn, så jag känner igen mig! Sådan hemlängtan kunde jag också drabbas av, kan jag fortfarande drabbas av, när allt är roligt och alla är trevliga men jag bara vill vara hemma. Om hon bara hade berättat ... men det hade hon ju. Det var bara jag som inte fattade.
Sedan öppnade spex-pappa bildörren och sa något fånigt så att båda barnen började skratta sina kvillrande skratt, och så var allt bra just då. Men senare, när vi släpat våra kalla lekamen upp i lägenheten, kröp hon upp i min famn och mumlade: "Nu är vi hemma."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar