När jag flyttade till Vasastan (Stockholm) i mitten av 1990-talet befolkades kvarteren till övervägande del av äldre damer. På väg till tunnelbanan träffade man på dam efter dam, med grå permanentade huvuden under gröna tanthattar, klädda i varma kappor oavsett årstid och med ordentliga snörskor som avslutning på gråa eller bruna strumpben. De flesta tog sig fram med hjälp av käpp, och många var så ostadiga att man var rädd att lufdraget skulle dra omkull dem när man gick förbi.
Då stod priserna på lägenheter fortfarande lågt, och överhuvudtaget var efterfrågan på boende i innerstaden inte sådär jättestort. När man gick på visningar hamnade man ofta i rätt ruffiga hem, där någon som precis dött hade bott i 40 år. Lite damm i hörnet, bäddsoffor från sextiotalet, en bedagad aspedistra på fönsterbrädan. En korvig trasmatta i hallen och en nött vaxduk på det lilla köksbordet. Målade femtiotalspinnstolar och en lätt doft av länge sedan lagade söndagsmiddagar. Små och prångiga kök, konstigt igensatta dörrar i cul de sac-rum som uppstått när en stor lägenhet delades i två någon gång på fyrtiotalet.
Våningar – de lite större lägenheterna – var rätt svåra att sälja, eftersom det inte fanns någon vidare marknad för dem. I sina tidigare liv hade de bebotts av tjänstemannafamiljer, med piprökande pappa, mamma som antingen var hemma eller arbetade på bankkontor och två barn i äppelknyckarbyxor, och kanske stökade hembiträdet i köket också. Sedan gifte sig hembiet och sade upp sig, barnet flyttade hemifrån och pensionsåldern insteg över tröskeln. Barnens rum förvandlades till teverum med obligatorisk gungstol och ryamatta på väggen. Vid en standardrenovering på åttiotalet revs den stora klädkammaren ut till förmån för badrummet och tapetserades med gulrandig våtrumstapet. Köket hade redan fått sig en överhalning på fyrtiotalet, så det gamla skafferiet var sedan länge borta när köksskåpen vräktes ut och ersattes med nya Marbodalskåp i kontinentalhöjd.
Det tidiga nittiotalets lägenheter matchade Vasastandamerna: det var inte riktigt deras tid. Ändå fanns det något där som fick mig att vilja flytta in. Ta över, vårda, gjuta lite liv och plocka fram det som lurade i form av dörrspeglar bakom påspikad masonit. Lägenhetens själ, den som någon byggherre från nittonhundrakallt en gång blåste in i sitt hus.
I dag när jag läser annonserna på Hemnet ser jag samma lägenheter igen. Tokrenoverade. Tokmoderniserade. Och i alltför många fall synbarligen berövade just denna själ. Kanske finns den någonstans, om man ser bortom det stajlade visningsläget. Om man flyttar in sina skavda möbler, lämnar lite smutsiga tallrikar på diskbänken och slänger sig i soffan en regnig dag.
Men jag längtar inte efter att göra det.
10 kommentarer:
På pricken!
Jag blir så sorgsen över att man så lättvindligt renoverar bort själen i ett äldre hus. Allt ska vara praktiskt och funktionellt. För vår tid vill säga! Jag blir fullkomligt avtänd av alla dessa vita hem som lyser mot en i bostadsbilagan. En sak som jag funderar på; varför dessa topprenoverade lyxkök när man oftast äter ute eller hämtmat?
Ja, och framförallt skall allt renoveras om hela tiden. Lägenheten blir ett ständigt pågående projekt som liksom aldrig blir klart.
"Kontinentalhöjd" förresten... Skönt ord! (Dock inte för ryggen.)
Du skriver väldigt bra. Det är alltid en fröjd att läsa dina inlägg. Även om jag inte alltid håller med så är det en lisa att läsa... .
På andra sidan vår gata finns en lägenhet som bytt ägare två gånger sedan jag flyttade in för sex år sedan. Båda gångerna har den renoverats från grunden (såvitt jag kan förstå). Lägenheten bredvid oss, nyss såld, var i gott skick – jag skulle kanske ha tapetserat om i ett rum för tapeten var sisådär. Men den nya ägaren har låtit måla allt. Helt jävla otroligt.
Tack Majema!
Jag tror att vår gamla lägenhet på Torsgatan är på väg mot samma öde.
Vi ytskiktsrenoverade - det var behövligt - men vi rev nästan inget. (En alkov & ett skåp i köket - skafferi & serveringsskåp var kvar, givetvis)
Nya ägaren tänkte riva, riva, riva. Väggar till hallen skulle delvis rivas - lägenhetens själ & sambandet mellan alla rum. Klädkammarna rivas ut, och bli inbyggd garderob med skjutdörrar. Serveringsskåpet ryker.
Definitivt dags för öl, och diskutera lägenheter mm!
Näe Cec! :-o
Det där serveringsskåpet som jag gillade så mycket.
I makens hus där han bor i veckorna finns det dom som vill byta ut ytterdörren. Det är det enda förmildrande på 50-talshuset sedan dom smetade upp gult tegel (på 80-talet tror jag) över hela funkishuset. En fin gammal trädörr med glasruta. Jag har sagt att jag skall kedja fast mig vid dörren om så sker. Eller så får vi se till att göra oss av med lägenheten innan dess. Horribelt, är det!
Nä, inte vill man flytta in direkt. Men det finns ju inga genuina hålor att bosätta sig i kvar.. :(
Vilket bra inlägg, en fröjd att läsa. Har bott i innerstan i 28 år och sett förändringen på nära håll, både när det gäller invånarna och "stylinggraden" på lägenheter.
Mycket har hänt bara på de tio år som har gått sen jag började gå på visningar. Då var lägenheterna sällan stylade, nu blir jag förvånad om det ser ut som om någon bor i dem...
Jag snikade som ingenjörsstundent in mig på Arkitetsskolans kurser i "Varsam restaurering och ombyggnad", kanske den roligaste kurs jag läste under mina fem år på Teknis. Och så 'fick' vi ett hus i Professorstan som objekt, ett sönderrenoverat artonhundratalshus där åttiotalet satt sina spår. Uppgiften - att återskapa den gamla arkitekturen på ett varsamt sätt.
När vi letar boende så är det precis det vi gör. Denna lägenheten var ett dödsbo, fulrenoverat på sjuttiotalet, men annars intakt. Vi spenderade rätt många timmar på att hitta dom rätta bakelitdörrhandtagen från trettiotalet, lika strömbrytare. Tyvärr var köksinredningen i så dåligt skicka att vi fick bomba ut köket, men har försökt återskapa den gamla känslan fast med moderna bekvämligheter som lättglidande lådor...
Ja, du skriver verkligen härligt!
Skicka en kommentar