Vi har ett sjukt barn. I snart två veckor har Gullpånken haft feber i varierande temperaturer. Trots penicillinkur har han inte blivit mer än aningen bättre.
I går lämnades urin och i dag blod; förhoppningsvis kommer provsvar i morgon. Annars får vi vänta ... Och jag som är en sån som oroar mig för sånt jag inte har någon kontroll över, oroar mig. Lilla Gullpånken.
Det är svårt med sjuka tvååringar, för de kan inte säga om de har ont och i så fall var. I dag lade vi märke till att det verkar göra ont när vi lyfter honom under armarna – vad kan det vara?
Själv mår jag dåligt i magen. Oro, dålig sömn eller något annat? Eller alla tre? Vet ej. Men det känns inte så uppmuntrande med tanken på en eventuell magsjuka ovanpå allt annat.
Fy fan för att vara förälder.
Fredag
Provsvaren har kommit tillbaka. Inga tecken på något. Troligen en seg virusinfektion. Har inte febern försvunnit tills på måndag, återkom för mer prover.
Jaha. Då fortsätter vi vänta och oroa oss.
Det gör i alla fall inte ont under armarna på pånken nu. Kanske var det bara allmänt missnöje som visade sig så.
Och mitt illamående var trötthet. Jag gick och lade mig strax efter att jag skrev inlägget och visserligen kom det över en febervarm liten unge strax efter, som ville dricka vatten var tredje minut i sisådär en timme, men till slut sov vi ganska gott trots allt. Och jag vaknade utan magkänningar.
4 kommentarer:
Ont under armarna...lymfkörtlarna? Påssjuka? Hoppas jag stissar upp dig ordentligt nu.
Undrar om mina föräldrar oroade sig också när man var sjuk när man var liten? Det gjorde dom förmodligen men jag kommer inte ihåg nån sådan känsla. Bara att dom var rätt praktiska. Bestämde vem som skulle vara hemma. (Lika ofta pappa, han jobbade som svetsare, mamma satt i telefonväxel inom samma koncern. Cellulosakokarna kunde vänta att bli svetsade, det kunde inte folk som ringde och ville köpa dem...) Dom värmde varm vinbärssaft och handlade serietidningar. Fanns där.
Hoppas Gullpånken blir bättre snart!
Då hoppas vi att det vänder snart.
Att ha stor kärlek innebär väl allt som oftast stor oro...
Körtelfeber, skulle jag sagt.
Krya på er, både fysiskt och mentalt.
Skicka en kommentar