På planet till London läste jag då äntligen ut Bitterfittan. Det jag skrev förut kvarstår, men det krävs några förtydliganden.Jag tycker som sagt att den är bra, men främst som debattinlägg. Som skönlitteratur är den minst sagt skakig – jag hade svårt att verkligen förstå att allt handlar om "Sara" och inte om Maria Sveland själv. Varje gång namnet Sara dök upp ryckte jag till: jaha, just det, det skulle inte vara självbiografiskt, nej. Kanske ska Sara vara ett alter ego, men när man inte känner den privata personen Maria utan bara den offentliga är det stört omöjligt att veta var linjen mellan realitet och fiktion ska dras.
Känslan av att det inte angår mig satt kvar hela tiden. Och irritationen över gnällspikandet. I en kommentar till det förra bitterfitteinlägget skrev Majema:
Fast när du säger att det handlar om respekt så hamnar ju plötsligen problemet, och då även följaktligen lösningen, på individnivå? Att det är bara för gubben att börja respektera, annars får gumman helt enkelt kicka ut honom (för att hårdra det något).Jag håller naturligtvis med om att förklaringen till beteendet ligger i strukturerna, och precis som jag gärna bara släpper saker på golvet för att jag uppfostrats i en miljö där det var okej kommer den genomsnittlige mannen att utnyttja sitt utrymme även i förhållandet om man inte tar upp det på dagordningen. Men någonstans har man väl ändå ett eget ansvar för sin allra närmaste, allra mest personliga relation?
Jag tror att många män (min inkluderat) "beter" sig som de gör eftersom de är fostrade in i det genus som har störst handlingsutrymme i de flesta sfärer i samhället. Detta handlingsutrymme tar de med sig hem också förstås. Strukturerna är så pass genomgripande. Det har, enligt min mening, mycket lite med personlig respekt att göra.
Vore socialisationen till två jämställda genus så enkel att man kunde välja den utan någon större ansträngning så skulle inte vi inte ha någon jämställdhetsproblematik.
Både bitterfittan och hennes man säger sig vilja leva jämställt, men vågar inte riktigt ta sitt ansvar för att verkligen göra det. Hon ser ner, håller tyst och sväljer sin ångest. Han kör bara på och undviker att se på henne. Hon försöker berätta vad hon vill men kräver ingenting. Han intar en överlägsen ståndpunkt och kör över hennes svaga invändningar. Detta anser jag är explicita val som görs, beslut som tas för att det i stunden är enkelt att göra så. Och för mig handlar en sådan strategi om just bristande respekt – för sig själv och för den andra.
Och vem har sagt att det inte skulle kräva ansträngning? Inte jag i alla fall. Det krävs mycket ansträngning, men om man inte orkar ta den i sin närmaste relation, när orkar man då?
5 kommentarer:
Jag skulle vilja lägga ut texten lite om det här - för jag håller med dig men ändå inte. Är tyvärr för dåligt fokuserad för att formulera hur jag tänker och återkommer om nån vecka tror jag...
Pliiiiz do!
Ah, den som väntar på något gott :-). Jag "svarar" snart, i en blogg nära dig!
Hej Malinka.
För att börja från slutet av ditt inlägg - ingenting är väl så ansträngade som att jobba på de mest personliga relationerna. Det tar ju liksom aldrig slut, det är inte ett förhandlingstillfälle och sedan är ordningen fastställd en gång för alla. Förhandlingarna sker ju varje dag, i stort och i smått, och ibland blir man bara så jävla trött och less.
Jag vet inte, kanske handlar det som du skriver, om respekt, eller snarare bristen på respekt, både för sig själv och sin partner. Jag vill inte tro det för det låter så sorgligt. Jag tror ju att min man och jag respekterar varandra, däremot ser vi ibland saker på väldigt olika sätt. Ibland kan vi resonera oss fram till en kompromiss (mycket oftare nu än förr), ibland inte och då blir det krig.
Det där med gnället, att man inte ska gnälla så förbannat, har jag ganska svårt för. Hur ska man någonsin kunna förändra något om man inte ens kan få formulera problemet? Personligen tycker jag det är ganska uppfriskande att höra folk "gnälla" över hur svårt det är att få till jämställdhet. Utan att prata om det och utan att älta det tror jag inte man kommer någonstans alls. Och när man gnällt av sig kanske man, i bästa fall, skrider till handling. Maria Sveland är ju fortfarande tillsammans med sin man, de har till och med skaffat ett till barn, så de har säkert jobbat på ett och annat de senaste åren...
Ps. Vad tyckte du om "Heliga familjen" i somras. Jag tyckte hela serien var underbar!
Hm.. nu var det nästan 1,5 år sedan jag läste Bitterfittan och kommer inte i detalj ihåg varför jag tyckte som jag gjorde. Visst är det inte världens tyngsta litterära verk, men så är det ju med många böcker, endel är mer innehåll, endel mer språk osv. Men jag tror att det som grep mig så stark i boken var att hon skrev om besvikelsekänslor som jag inte sett någon annan skriva om men som jag vet att många jag känner och som fått barn kunde relatera till. Inte kanske så starka och utbredda som i boken, men att de ändå funnits där, vissa stunder, men som man aldrig pratar om. Det var det boken gav mig, en påminnelse om att faktiskt prata om dem - men min partner. Som för övrigt också läste boken. Det blev underlag till en mycket bra diskussion. Såg även föreställningen som Uppsala stadsteater gjorde byggd på boken med Anna Lyons ensam på scen. Mycket bra.
Skicka en kommentar