Ja, jag fattar Bitterfittan. Den är riktigt bra. Hittills, ingen ska väl tro att jag hunnit läsa ut den! Och jag fattar varför Maria Sveland m.fl. har såna problem med äktenskapet och kärnfamiljen i Heliga familjen. Två program lyssnade på hittills, och jag fnissar en del åt drastiska formuleringar och smarta tankar. Så jag förstår.
Men det har inget med mig att göra.
Jag känner inte igen mig för fem öre i de historier som berättas. De känns rimliga, och jag förstår att de kvinnor som ingår i de relationer som beskrivs inte tycker det är urlajbans hela tiden. Och flyr till Teneriffa.
(Teneriffaflykt låter iofs som en bra idé även för mig. Men mest för att få sova, då.)
Med stor risk för att låta helt jävla dryg – för det är ju vad man anklagas för, dryghet, när man har åsikter om bitterfittornas klagosång – men jag har aldrig behövt slåss för min plats i livet i det här äktenskapet jag har. Vi har våra problem, visst, och ett av dem handlar om det klassiska "makens hobby", men de är uppe på bordet. Här stångas inga blodiga pannor.
Så jag fattar inte. Vi har inte gjort något speciellt. Vi är inte några speciella människor. Vad har då vi som gör vårt jämställda vardag så pass enkel? (I jämförelse med många andras, tydligen.)
Det jag tänker på när jag läser Bitterfittan och hör berättelserna om jämställdhetskapsejsande förhållande är respekt. Vanlig jävla respekt. Om man respekterar sin partner, kan man då köra över henoms önskningar och sluta öronen för henoms åsikter och tankar? Jag tror inte det.
6 kommentarer:
Jag tänker nog som så att man kan bli bitter för andra, som inte har det så jämställt. Jag blir bitter när jag läser statisisk över hur föräldraledighet fördelas, trots att jag själv delar lika med min man. Är det en kamp värd att ta? Jag är inte alltid säker på det...
Men jag gillade Bitterfittan...=)
Fast när du säger att det handlar om respekt så hamnar ju plötsligen problemet, och då även följaktligen lösningen, på individnivå? Att det är bara för gubben att börja respektera, annars får gumman helt enkelt kicka ut honom (för att hårdra det något).
Jag tror att många män (min inkluderat) "beter" sig som de gör eftersom de är fostrade in i det genus som har störst handlingsutrymme i de flesta sfärer i samhället. Detta handlingsutrymme tar de med sig hem också förstås. Strukturerna är så pass genomgripande. Det har, enligt min mening, mycket lite med personlig respekt att göra.
Vore socialisationen till två jämställda genus så enkel att man kunde välja den utan någon större ansträngning så skulle inte vi inte ha någon jämställdhetsproblematik.
Linnea, fast det är ju just det där att det bittra mest rör ens egna omständigheter ... Man kämpar mot strukturerna i samhället, men i det egna förhållandet lyckas man inte så bra, och blir bitter över det.
Majema, jag skulle sätta igång och resonera om vad jag menar, men nu vaknar Gullpånken. I morgon förhoppningsvis.
Du formulerar det hela väldigt bra. Jag fattar också- och ändå inte. Tyckte Bitterfittan var bra, men kunde inte relatera till den i särskilt stor utsträckning. Då lever ändå inte jag i den mest jämställda relationen - men vi vet om att vi är ojämställda, och varför. Och vi PRATAR med varandra, och berättar för varandra vad vi känner, utan att skuldbelägga. Vi försöker, så gott det nu går, sätta oss in i den andres perspektiv, och tillsammans jobba för att alla i vår familj skall må så bra som möjligt. Och det är banne mig inte lätt, men vi gör så gott vi kan. Det är så bra det blir just nu.
Jämställdhet mellan två personer med samma inkomst och "bara" (om alla ursäktar mig) två barn - det kan väl inte vara någon match, tänker jag? Men jämställdhet i en familj där man har fyra barn och det äldsta är 5,5 år, och där mannen tjänar dubbelt så mycket som hustrun - det är en utmaning...
Ja, det är ungefär så jag tänker, Annika.
Strukturerna är förklaringen på varför det kan gå snett, men sedan måste man väl ändå ha ett personligt ansvar i sin egen relation?
Åh, jag skulle vilja utveckla det här men jag hinner inte!
Jag tycker att Bitterfittan var urusel. Mest som litteratur. Däremot gillar jag faktiskt verkligen Maria Sveland som journalist oftast.
Jag tycker hon var en självupptagen och ältande person som överdramatiserade sin tillvaro. Och eftersom det aldrig kändes som litterär gestaltning så kändes det bara som författarens egna uppsminkade problem.
Jag tycker att det är problem med jämställdhet i samhället. Det ÄR orättvist. Jag är feminist. Men om man inte kan ser sig själv som förtryckare av andra; mindre fysiskt attraktiva, invandrare och tredje världen så framstår man som ett monster. Poängen är att vi både är förtryckare och förtryckta och vill man inte inse det är man tröttsam som ett barn när man sitter och radar upp sina orättvisor.
Först när vi förstår varför vi själva inte behandlar alla lika eller är beredd att avstå en särskilt stor del av vår inkomst till sämre ställda tror jag att vi kan komma framåt.
Skicka en kommentar