Hur jävla dum får man vara?

Under ett av gårdagskvällens tjafs – det fjärde i ordningen på lite drygt en timme – slängde jag ur mig precis det som jag kände just då: "Jag orkar inte med att ni är så himla otrevliga och tjafsiga hela tiden. Om ni fortsätter så här tänker jag flytta hemifrån." Och så gav jag dem deras nattmackor och gick och satte mig vid datorn.

Två minuter senare stod en alldeles översiggiven Sötprick vid min stol och snyftade förtvivlat. "Jag vill inte att du ska flytta hemifrån!"

Men oj! Vilken reaktion! Jag tog upp henne i famnen och försäkrade att jag förstås aldrig, aldrig skulle flytta hemifrån och lämna mina älsklingar. "Men den där ledsna pojkens mamma hade ju flyttat hemifrån", snyftade Sötpricken. Vilken pojke? Vi känner väl ingen pojke vars mamma flyttat hemifrån? Sötpricken förtydligade: "Den pojken på Oprah."


Oprah. Jädra Oprah Winfrey och jädra mig som inte tänker mig för! Någon gång före sommaren när jag var hemma med sjuk sötprick såg vi ett Oprah-avsnitt där nån slags psykolog talade med ett syskonpar vars mamma bara hade stuckit och aldrig kommit tillbaka. Den lilla pojken grät och Sötpricken frågade förstås varför. Och jag förklarade väl saken ungefär som att "pojkens mamma har flyttat hemifrån". Och det kommer hon ihåg!

Aldrig aldrig mer ska jag säga något som ens liknar ett hot om att överge barnen! För jag hatar verkligen när föräldrar hotar med "annars lämnar jag dig här", "då får du stanna hemma ensam" eller liknande. Fy fan.