Inte bitter, mest uppgiven

I går hade Isobel Hadley-Kamptz en intervju i DN med Åsa Mattsson. Jag läste den och kände en lätt kliande känsla – varför har feministen Mattsson valt att leva det liv som hon levt: som en dörrmatta, ett kvinnligt rö för den patriarkala vinden?

Hon sätter ursprunget till sin kvinnliga underdånighet till uppfostran och uppväxt, men det känns inte så mycket som en förklaring som ett konstaterande. Uppenbarligen har hon revolterat mot uppväxten på åtminstone något plan, för annars vore hon knappast feminist. Varför hon inte tagit den teoretiska och politiska revolten vidare, till det egna livet, förblir ett obesvarad fråga.

Ja, det är vad jag har problem med i hennes berättelse: Hur kan man som feminist vara medveten om att man viker ner sig – för det måste hon ju ha varit – och ändå göra det?

Det låter som alla bitterfittors urmoder som talar. Man kämpar mot ett samhälleligt system men orkar inte ta in motståndet i sin egen relation. I stället väljer man minsta motståndets lag, låter förhållandet trampa på i de vanliga ojämställda fotspåren och gnäller sedan på patriarkatet. En väsentlig skillnad finns mellan Mattsson och de trendiga bitterfittorna: Mattsson verkar inte bitter utan mest uppgiven. I övrigt härskar samma trötta, fatalistiska känsla: Hur man än vänder sig har man rumpan bak.