... och för att inte kontaminera Annas kommentatorbås vidare, skulle jag vilja reda ut det här med hemmaföräldrar och hemmafruar lite.
Det verkar som om många går omkring i villfarelsen om att mammor var hemma med barnen "förr i tiden". Jag vet inte vad i historieundervisningen som går snett, om så många tror att 1950-talet på något sätt är representativt för "förr i tiden". Men något är det.
"Förr i tiden" hade vanligt folk inte råd att hålla en arbetsför vuxen gående hemma. Alla som kunde arbeta måste ut ut ut, på fälten, till ladugården, till fabriken, i tjänst. En del arbetade på sin egen gård, de flesta i tjänst hos andra. Barnen följde med i arbetet; spädbarnen och de små fick ligga eller sitta bredvid, de lite större fick leka vid sidan om eller kanske roa sig så bäst de ville hemmavid. Förhoppningsvis fanns det någon äldre vuxen, icke-arbetsför, som gjorde skäl för mat och husrum genom att se till barnen. Både i bondesamhället och i stan började barnen arbeta själva vid en tidig ålder. Vi förfasas över barnarbete i utvecklingsländer -- och det med rätta -- men vi ska hålla i minnet att det var mindre än 100 år sedan som barn arbetade i vårt land också.
Är det någon som känner till något historiskt arbete om det här? Jag har sökt efter men inte hittat vetenskapliga källor. Tills vidare kan jag rekommendera alla att läsa både Fogelströms Mina drömmars stad-serie och Kulla-Gulla-böckerna. Det låter kanske trivialt, men man kan lära sig mycket även från skönlitteratur.
Lite senare:
Argh! Jag skrev mer på det här inlägget men den biten kom bort. Troligen skickade jag det för tidigt, för att jag inte riktigt fattar makens dator. Eller nåt.
Så om det verkar osammanhängande och inkomplett vet ni varför. Får väl återkomma när jag har tid.
11 kommentarer:
Mormor ammade mamma i typ två månader, sen fick hon sluta för att hon skulle ut i slåttern. Ett tag hade hon en trettonårig barnflicka som alltså skötte bebisen när modern var ute på gården och jobbade. Hemmafru? Kvalitets- och kvantitetstid med barnen? Glöm det, det var stenhårt jobb som gällde för både män och kvinnor. Ingen föräldraledighet där inte. På en härligt naturnära bondgård, på det naturliga och barnvänliga 50-talet!
Möjligen hade man pigor, men oftast var man det förmodligen själv. Tills man skaffade familj och fick jobba hårt på torpet/gården.
Tack för ett bra och klargörande inlägg! Hemmafrun är en parantes.
Amen! Har länge gått och irriterat mig på historielösheten hos folk. Sen så undrar jag vad folk som hävdar att det var så mycket bättre för barn förr i tiden har för belägg kring det påståendet? För ser man på min rätt stora släkt så har det bara gått framåt när det gäller barns rättigheter och hur mycket vuxna respekterar detta... 50-talet och bakåt däremot var rena katastrofen.
Men Malinka mitt inlägg var ju lite av ett skämt. Fast jag förstod ju att ni skulle hugga.
Och Jesus levde väl inte på 1900-talet?
Det här är ett mycket intressant ämne och ett bra inlägg Malinka!
Sverige var länge ett land med agrara samhällen, och precis som indievuxen beskriver med sitt exempel så var det inte möjligt att avstå från arbete. Det är inte förrän på 1900-talet som välfärdsstaten växte fram och i samband med den börjar man funder på om inte barnen ska tas om hand i stället för att lämnas vind för våg som många barn faktiskt gjorde innan.
Jesus levde inte på 1900-talet, men det är inte heller Jesus som är poängen i den här debatten. Det intressanta som jag ser det är hur kvinnors insatser ofta förminskas. I jordbrukssamhällets Sverige låg inte kvinnor på soffan och åt praliner alternativt ägnade sig åt att gosa med barn som Goda Mödrar - de slet lika hårt som männen i jordbruket!
För alla som är intresserade finns antologin Familjeangelägenheter (redaktörer är Helena Bergman och Peter Johansson). Mycket intressant läsning om bl.a. Fru Lojal.
Jag ser nu att det ser ut som om jag tror att mammor som är hemma med barn bara gosar hela dagarna. Det menar jag inte. Jag underskattar inte föräldraarbete, jag försöker belysa det hisoriskt unika med föräldraledighet.
Anna, så klart jag förstod att det var ett skämt. Och jag förstod också att du skrev det med akt och mening att någon icklig feminist ;-) skulle hugga på't.
Nä, Jesus levde inte på 1900-talet. Det är vi väl ändå överens om? *förstår inte invändningen* Som Klementinen säger handlar det inte om Jesus utan om den där utbredda föreställningen om "förr i tiden" att kvinnor inte arbetade utanför hemmets fyra väggar. Du må ha skämtat, men de flesta gör faktiskt inte det när de påstår att mammor var hemma med sina barn "förr i tiden". Många mammor träffade säkert sina barn mer då, eftersom de ofta arbetade i deras närhet, men de mödrar som hade möjlighet att endast ägna sig åt barnen och hushållsarbete av modernt snitt var få.
"så har det varit förr" menas egentligen "så var det på 40- och 50-talet i medel- och överklassen då kvinnor inte jobbade. Att dom dock hade såväl barnflickor som pigor är det däremot något som många glömmer.
Min mormor slutade jobba när hon fick barn i slutet av 40talet. Morfar tjänade pengar. Detaljen skulle väl vara att mormor hade såväl piga/barnflicka kombinerat med att inte få köpa alkohol eller hade egna pengar förutom nålpengarna. Men visst, min mor och moster var säkert underbart lyckliga över att ha en mor som lagade mat till deras far och tog hand om honom hela dagarna....
(Jag är lite trött på alla lyriska familjeskildrningar från 50talet och hur enkelt det är att vara hemmafru etc.)
Och jag tycker ditt inlägg var mycket tydligt och bra. Sverige har ändrat sig oerhört mycket sedan 1921 och det vore underbart om "folk" kunde inse vilka milstolpar och vilken historia vi har. Statare? Jag tror inte ens att mina 26åringa vänner vet vad det betyder....
Min mormor var också hemmafru. De gifte sig 1940 och till skillnad från min farmor som gifte sig tre år tidigare fick hon vara kvar på jobbet, men hon tjänade så lite att de inte hade haft råd med hembiträde eller liknande på hennes lön. Morfars räckte precis till att försörja familjen, men inte mer än så. Så mormor slutade sitt icke-kvalicerade arbete och tog upp arbetet som hemmafru.
På ett sätt hade hon det bra, särskilt så länge barnen var små, men hon hade hela sitt liv ett kli i kroppen och en känsla av inte riktigt ha gjort det hon velat.
Till skillnad från många andra hemmakvinnor i hennes generation hade hon en man som ansåg att inkomsterna skulle delas. Så morfars inkomster var inte hans, utan deras gemensamma. Så hon ägde hälften av alla deras tillgångar – gick morfar och dog skulle hon slippa ärva allt och betala arvsskatt.
På så sätt var de framsynta.
...eller så var det ingen som såg efter barnen alls. Min kompis pappa är född på 30-talet, enda barnet på en bondgård. När hans mamma gick till lagården satte hon honom i en lekhage inomhus och gick iväg. Inte en hel dag förstås, men ett par timmar.
Bra inlägg! Visst är det fint att man kan vara hemma med sina ungar men det är ett unikum i mänsklighetens historia att hela generationer växer upp med föräldrar som kan lägga jobbet åt sidan och hänge sig åt sina ungar i mer än ett år. Att hänvisa till att barnen behöver sina föräldrar hemma är på sätt och visa att underkänna föräldraskap som det ser ut i realiteten för större delen av jordens föräldrar.
Både min mormor och farmor led ohyggligt av att vara hemmafruar och ta hand om barn i stora delar av sina liv. Båda två var på olika sätt frustrerade och begränsade.
Skicka en kommentar