Jag har kommit att avsky kvällar och nätter, den tid som förut var min bästa.
Kvällarna är en enda lång väntan på när det ena eller andra barnet ska vakna och behöva bli omsövt. Nätterna är en enda hackemat av skrik, gnöl, bök, sömngångare och diverse sjukdomssymptom.
Värst är skräckkänslan när jag är ensam med båda barnen. I dag kommer maken komma hem, om än sent, men nästa vecka blir jag ensam i fyra nätter. Jag känner redan obehaget komma smygande.
2 kommentarer:
Jag blir också ensam i nästa vecka, i tre nätter. Om Bibbi ska hålla på som hon gör nu, så blir det begränsat kul.
Jag med. Ensam i fyra nätter allstå.
Skicka en kommentar