Helt plötsligt är det i slutet av september och jag har inte kommit längre än vad jag hade för en månad sedan. Jag hade planer som fortfarande befinner sig i puppstadiet och mål vars uppfyllande ligger och dallrar långt där borta på horisonten.
Det var inte så grandiosa höstplaner heller. Dra i några arbetsrelaterade tåtar och träna en gång i veckan. På dagtid. Skaffa mig lite ork inför vintern så att jag inte tillbringar ytterligare en höst och vinter halvsjuk mest hela tiden.
Det ingår förstås i det där med att ha barn, att man aldrig får gjort det man tänkt. Men kan man inte få lite gjort som man tänkt? Jag funderar på Hanne Kjöller som klagar på gnällande mammor och slits mellan att hålla med och att bli förbannad. Jag läser vad Annika skriver om bland annat Kjöllers bok och blir både lite ledsen och förlägen.
För ja, jag tycker det är jobbigt att ha barn. Ibland så pass att en del av mig mentalt packar resväskan. Trots att vi bara har två barn som gick hur lätt som helst att skaffa, och trots att jag lever i en så jämställd relation som jag tror går i det här samhället. Så jag borde vara tacksam för barnen och mannen och hålla käften, kanske. Måhända inte skaffat barn över huvud taget, om jag inte klarar av att ta hand om dem.
Men sanningen är den att det är omöjligt innan man är förälder att föreställa sig hur alltigenom uppslukande och tidskrävande det är att vara förälder. (Jag känner till män som inte vet det, trots att de är föräldrar.) Även om man förstår innan att det kommer bli jobbigt. Och sanningen är att olika människor klarar olika påfrestningar olika bra. Jag påverkas mycket av att ha så lite rörelsefrihet som en småbarnsförälder har. Visserligen har min uppfattning om självbestämmande över det egna livet gått från singeltidens "egen dygnsrytm" till att få sova på högra sidan utan att bli krafsad på eller utträngd ur sängen eller – oh lyx! – få äta frukost utan att resa på mig, men den önskan finns ändå där.
Så snälla, lägg inte ytterligare sten på mammabördan genom att se ner på oss som har ett behov av lite mer svängrum än just ni. Vårt behov av egentid är inte nödvändigtvis någon önskan om att leva som innan barnen kom, det kan handla om så enkla saker som att få vårda sin förkylning i stället för att handskas med vredesutbrottande tvååring hela dagen.
6 kommentarer:
Du har så rätt. Och som vanligt nämns knappt papporna alls i debatten noterar jag.
Word, tror jag man brukar säga.
(alltså inte ordbehandlingsprogrammet dårå) /annan1 aka indievuxen
Hear hear. Jag behöver också mer svängrum. Eller mer egentid skulle jag kanske beskriva det som. Men jag skulle aldrig vilja vara utan mina barn. Ovanstående verkar många tycka är en "skyll-dig-själv"-kombo. Men jag tänker fortsätta behöva egen tid. Och jag kommer fortsätta att inte ångra mina barn.
Och fortsätta inleda meningar med "och", "eller" och "men". :D
Håller med ovanstående. Jag har turen att behöva ganska lite sömn, så jag tar mig egentid när familjen somnat.
Och förresten är det en missuppfattning att man inte kan börja en mening med och/men/eller. :-)
Ja visst är det så. Varför ska man skämmas för att man ibland inte orkar eller bara bara vill vara själv på toa en stund. Det betyder ju inte att man inte älskar och vill ha sina barn.
Skicka en kommentar