Klockan är elva. Det regnar och gatlyktorna speglas i den våta asfalten. Jag har precis kollat på ett avsnitt av Grey's anatomy och valt att inte fortsätta med nästa. Det blir för sent med en timmes tv-tittande till. En mycket trött make har redan lagt sig.
Det slår mig att för några år sedan var den här tiden på dygnet min bästa tid. Då hade jag satt mig tillrätta med en kopp te framför datorn och jobbat två tre timmar, plockat fram en ny bok att fördjupa mig i eller tittat ikapp på några inspelade program.
Jag undrar hur länge det ska vara så här, hur länge det dröjer innan jag skulle kunna återfå åtminstone delar av min dygnsrytm. Kanske får jag vänta tills barnen är stora nog att gå själva till skolan. Sex år, då kanske. För man kan väl skicka en åttaåring och en tioåring att gå ensamma men tillsammans 300 meter? Även om de ska över tre gator? Det finns ju trafikljus.
Sex år.
1 kommentar:
Jag vet inte om mina föräldrar är något att stå efter, men jag gick till skolan med en klasskompis som enda sällskap som sjuåring. Vägen tar som vuxen tio minuter att gå, vi hann i tid om vi gick en halvtimme innan vi började.
Detta var i och för sig på tiden innan cykelhjälmar, dubbla lås på ytterdörrar, aspartam och sexchocker på tv. Ljuva 70-tal.
Skicka en kommentar