söndag 26 oktober 2008

Bokminnen

I dag var vi hos min mamma – som ska flytta om två veckor – och hjälpte henne med att rensa det sista på vind och i källare. Vi slängde en massa gamla tapeter som de förra ägarna lämnade kvar när de flyttade 1975 och högar av gamla Vecko-Revyn från 80-talet. Varför, o varför har jag sparat dem? Hade det varit gamla nummer av Okej hade jag förstått det bättre.

Jag gick också igenom en byrå full med mina gamla böcker. Det var svårt att veta vad jag egentligen vill spara och kanske gjorde jag ett rätt udda urval. Bland böckerna som jag packade ner i spara-kassen hamnade Narnia-böckerna, serien om Svarta hingsten av Walter Farley och Jill-böckerna av Ruby Ferguson. Varför en unge som inte suttit på en häst mer en handfull gånger läste så mycket hästböcker (det här är bara toppen på isberget) vet jag inte och inte heller varför jag bestämde mig för att behålla Jill-böckerna. Minns inget av dem, faktiskt. Mer än att jag läste dem med behållning då.

Det riktigt spännande i dagens bokskörd är kassen med Barbara Cartland. Trots vad man skulle kunna tro om man följt mitt yrkesliv de senaste tio åren, har jag aldrig läst Harlequin-romaner eller Vita serien. Jag tror att jag har svårt för det där romantiska anslaget. Men av någon anledning läste jag i sena tonåren ganska mycket Cartland – köpte en bok när jag skulle resa någonstans. Det var troligen den historiska touchen som intresserade mig.

Sedan ska man nog tänka på att det här var före det stora pocket-genomslaget i Sverige. Jag minns att man efter varje London-resa fantiserade om att pocketböcker skulle vara lika tillgängliga här som i Storbritannien. När Pocketshop kom 1989 var det som ett mirakel. Svårt att tänka sig nu, att det i princip inte gick att få tag på annat än inbundna böcker. Även såna utgivare som En bok för alla hade rätt små utgivningar och hade man inte råd med hard covers var det tidskrifter eller romantiklitteratur som återstod om man ville spontanläsa något.

Hästböckerna åker nog upp på vinden tills vidare. Barbara Cartland får stanna här nere ett tag till – jag riktigt längtar efter att bläddra fram fattiga guvernanter av god familj och stela hertigar med skarpa käklinjer!

4 kommentarer:

Anna-Karin sa...

Hmmm, för att inte tala om de kartonger med gamla Starlet från början av 1980-talet som åkte i soporna när min mamma flyttade. Jag tänkte spara några för att ha i min kursverksamhet när jag föreläste om jämställdhet men det visade sig att alla de där tecknade berättelserna faktiskt innehöll rätt starka tjejer med skinn på näsan. SÅ minns jag dem inte...

dieva sa...

Puh! Ett tag var jag orolig att du slängt Cartland-böckerna.

Om du någonsin tröttnar på dem så adopterar jag dem gärna. När jag känner att jag behöver en riktig "pick-me-up" så brukar jag rota bland mina gamla Cartland.

Huskorset sa...

Jag slukade så många Harlekin i tonåren att jag till sist blev förbannad när de var FÖR simpla. (Kan ha haft med min stigande ålder och mognad att göra). Det utkristalliserades t.o.m. några "säkra kort" som favorit- Harlekin-författare, vars namn jag nog ännu minns om jag skulle försöka ordentligt.
Gud så enkelt allt var, och vad blåst jag blev.
Det hindrar dock inte att jag, när jag blir sådär 5-dagars-kanonsjuk som jag blir ungefär en gång vartannat år, innerligt längtar efter en trave färgglad, hjärndöd romance.

JsN sa...

Boknostalgi!