Ja, det känns lite konstigt att vara här ensam. Tror inte att jag har varit här utan barnen sedan de föddes. Några timmar förstås, men inte så här.
Precis när jag steg in genom dörren, in i det tomma och tysta huset ville jag bara åka hem med en gång. Och när jag gick genom huset för att sätta på elementen och såg barnens saker överallt blev jag riktigt gråtmild.
Jag är måhända väldigt lättstressad, men det känns som om jag går på högvarv jämt nuförtiden. Eftersom jag är en i grunden lat typ, som trivs bäst när livet går i en jämn lunk till vardags, mår jag ibland rätt dåligt av det upptrissade tempo som det tydligen innebär att ha barn. Vi jagar från den ena programpunkten till den andra, och inte ens när barnen har lagt sig är det lugnt för då ska man hinna göra allt det som man inte hann innan.
Men ändå räcker det med insikten att man ska vara borta från älsklingarna några dagar för att man ska inse vilka finingar de är. Sötpricken och Gullpånken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar