Det var med viss tveksamhet som jag plockade upp I huvudet på en mamma. Det jag har läst om boken och det Hanne Kjöller säger om ämnet har inte gjort mig helt välvilligt inställd.Så illa som jag befarade var det inte. Men jag är tudelad.
Å ena sidan håller jag med om Kjöllers kritik av moderskapsmyten, å andra sidan blir jag lätt trött av hennes krav på att man ska vara tacksam för att man kunnat få barn. För mig är det inget motsatsförhållande att vara räligt trött på och av dem som man älskar mest på jorden.
Jag är inte heller riktigt säker på vad hon vill med boken. Ge oss sina åsikter, förstås, men sedan då?
En invändning mot boken som kommit efter läsningen (som ägde rum under semestern för två veckor sedan) är att jag inte riktigt minns något ur den. Men den minneslösheten kanske jag inte ska lägga på Hanne Kjöller. Det är troligen barnens fel ... ;-)
(Korrekturläsaren i mig ser att någon glömt att kontrollera innehållsförteckningen en sista gång ... Kapitlen har fått fel sidnummer. Aj aj!)
1 kommentar:
Jag får nog vänta tills den kommer i pocket. Är så bok-snål numera!
Förmodligen har du delvis rätt - Henna K vill nog helt enkelt bara tala om vad hon tycker.
Debatten pendlar ju ofta mellan ytterligheter. Tidigare i år var det ju den där brittiska kvinnan som skrev om varför man inte skall skaffa barn, för att de i princip förstör livet ;). Och så nu Hanne, som tycker att man skall vara tacksam för att man alls har fått barn.
Klart man skall vara tacksam, men man kan ju inte gå runt och vara tacksam 24/7. Det är ju faktiskt inte i sig någon "prestation" att ha fått barn.
Nu börjar jag svamla, så nu skall jag sluta skriva "uppsats" här...
Skicka en kommentar