Brottsvåg i Kristineberg

I morse bestämde jag mig för att inte gå till jobbet som jag brukar göra, eftersom jag skulle träna på lunchen och jag har så väldans mycket att göra att inte båda hinns med. Det var ju tur att jag beslöt det, av två anledningar.

För det första: Det var jävligt halt på marken av kombinationen väta och nattfrost.

För det andra: När jag stack nyckeln i niotillhållarlåset i lokalens dörr kunde jag inte vrida om den. Det var helt stumt. Äh. Dörren kan hamna i någon slags spänning ibland, en svit efter ett inbrottsförsök för några år sedan. Så jag lyfte blick och hand för att dra till i dörren för att spänningen skulle släppa ... och såg att det inte längre fanns någon låskolv kvar i underlåset (som iofs sitter över niotillhållarlåset). Ja, hela ytterdelen av låset var helt bortbänt.

Det var bara att ringa till N och meddela sakernas tillstånd, jaga rätt på en låssmed, halka ner till Krillans kafé för att vänta på smeden, halka upp igen och med bävan vänta på att han skulle öppna dörren. Hade inbrytarna tagit sig in eller ej?

Det hade de inte. Vilken lättnad! Inte för att det finns något direkt av värde att stjäla här, utan för att det inte finns. Inbrottstjyvar på jakt efter värdefulla saker kunde ha blivit förbannade över värdelösheten och trashat stället. Och hade de snott min numera avskrivna dator hade gårdagens arbete varit försvunnet.

Den största irritationen – förutom kostnaden för nytt lås, förstås – blev 1 1/2 timmes förlorad arbetstid och hotet om ett inställt välbehövligt träningspass. Som tur var kan min älskade make hämta barnen i eftermiddag, så jag fick gå och träna i alla fall. Och jobba så jag hinner klart med uppdraget till deadline.