måndag 15 februari 2010

Barn, sjukdom och sorg

En vän till en vän har dött, och när vi började tala på vår mejllista om hur man hanterar barns sorg dök minnena upp av hur det var när mormor var sjuk, när jag var 8 år.

Hon hade cancer i magsäcken och mådde (förstås) mycket dåligt. Jag minns den dagen när hon blev akut sjuk – hon hade väl varit lite dålig ett tag, men så svimmade hon på hallgolvet och morfar ringde efter mamma så vi kom dit. Mormor ville inte åka ambulans (hon ville väl inte sjåpa sig inför grannarna, det satt i märgen: inte ta för mycket plats, inte vara till besvär), men det blev det i alla fall och medan vi väntade på den satt jag bredvid mormor på sängen och såg hur hennes puls tickade på halsen. Hon försökte lugna mig förstås och jag var väl inte rädd direkt – mormors hand var varm och torr som vanligt – men slagen av det märkliga. Sedan kom ambulansen och vi åkte efter i vår bil. Vid Serafen hämtade moster Gunvor och moster Britta (mammas mostrar) mig, och mamma var uppenbart oengagerad när vi sa hejdå.

Det var nog inte den här dagen, men någon dag i den akuta sjukdomsfasen var 1 maj och jag fick en ask Salta katten och så gick jag och mostrarna till Norra Bantorget och lyssnade på talen. Konstigt att jag inte minns mer av det märkvärdiga i att hänga med mostrarna! Jag älskade ju att vara med dem, särskilt moster Gunvor.

Sedan kommer jag inte ihåg så mycket av mormors sjukdomstid. Hon var annorlunda efteråt, det minns jag. Inte alls min vanliga snälla och tålmodiga mormor. Hon skrek till och med åt mig någon gång; det hade nog aldrig hänt förut. Dessutom hade hon bytt ut sin typiska mormorsfrisyr, korta permanentade lockar, mot en Isa Quensel-frisyr: kort och rakt. Där satte jag ned foten, så fick det inte vara. Så hon lät håret växa ut lite igen – antagligen trivdes hon inte med det där strikta i längden heller. Det blev ett litet skämt det där: Malin gillade verkligen inte mormors nya frisyr och tvingade henne att byta tillbaka! När jag skriver det här nu, förstår jag plötsligt att det inte handlade så mycket om frisyren som om "nya" mormor.

Det som fick mig att börja minnas nu var det som nog gjorde mig mest upprörd av allt, efteråt. När mormor insjuknade trodde man först att det handlade om ett blödande magsår, en teori som antagligen avskrevs så snart de röntgat henne. Men jag hörde bara tankarna kring magsåret, och eftersom mamma och morfar och alla andra vuxna runt omkring var så upptagna med allt kring det sjuka och man säkert försökte skydda mig från alltför mycket sjukdomssnack – och från den rädsla man kände – talade ingen om för mig att diagnosen ändrats.

En lång tid senare, kanske så mycket som ett år eller mer, var mamma och jag och fikade med några vänner när mamma sa något i förbifarten till värdinnan om "mammas cancer". Och jag blev alldeles kall och alldeles varm och skrek: "Vadå cancer?!" Mamma blev nästan lika förskräckt hon, hur kunde jag inte ha vetat det? Ingen hade berättat, helt enkelt. Ingen hade dolt något heller, men man glömde bara bort att vara tydliga med vad som hände.

På ett sätt kan man säga att det inte spelade någon roll för mitt åttaåriga jag vad för sjukdom mormor hade – jag förstod ju att det var något allvarligt och att hon opererats och så vidare – men det där att inte ha vetat vad det var, var jobbigt.

(Mamma har säkert invändningar på händelseförloppet, men det är så här jag minns det.)

Uppdaterat 20.08:
Mamma, som inte vill eller kan kommentera the usual way, ringde och berättade att det inte alls blev någon ambulans; mormor framhärdade i att hon skulle ta taxi. Dessutom var jag tydligen uppe i Stadshustornet (tvärs över gatan från Serafen) med mostrarna, men det minns jag verkligen inte alls.

4 kommentarer:

Rabiatfeminism sa...

Så tror jag det är. Att vuxna försöker att inte belasta ungarna med diagnoser. Fick för bara några månader sedan veta att min älskade farfar hade Parkinsons. Jag var tio år när han dog och har hela livet bara vetat att farfar var gammal och när man blir gammal blir man skröpplig och dör. Han var 82 år gammal när han dog vilket jag ju då upplevde som otroooligt gammalt.

Men denna diagnos höll man för sig själva, det enda barnet (jag) behövde inte veta sådant, eller antogs inte förstå. (Är inte helt säker på att de vuxna begrep allt heller, detta var ju 1978.)

Ellen sa...

Jag har aldrig förlorat någon. Jag har ingen erfarenhet av riktig sorg så när den drabbar vår familj så drabbar den mig för första gången precis som den drabbar mina barn för första gången. Därför blir jag lite orolig såhär i förväg, hur hjälper man någon när man behöver hjälp själv?

Inatt drömde jag att min morfar dog. Det är väl antingen han eller min mormor som kommer bli de första jag förlorar, och jag fasar. I drömmen var jag golvad, däckad, förstörd. Och jag vet att det är precis så jag kommer bli. Hur i helskotta är man förälder då?

JsN sa...

Ellen, det är då det är så skönt att man är två föräldrar!

Anna sa...

Könner så väl igen det. Att man blir skyddad. Och att alla tror att man fattat och så känner man sig så LURAD när man upptäcker vad det var egentligen.

När vi gått på kurs om det här med sonens diagnos och hur man förhåller sig till syskon har ett av de viktigaste budskapen från andra syskon man frågat varit att de måste få reda på vad det handlar om, att de upplever samma sak som du beskriver, att de inte fattat vad syrran/brorsan har men att det är något. Och alla andra tror att de vet.

Så det kanske år så, att man/vi ska var tydliga med att kalla saker för vad det är så det är lättar för ungarna att fatta. Fast å andra sidan tror jag de också kommer påpeka om 25 år att "de minsann inte fick veta något". Ändå hur mycket vi än anstränger oss...