Som alltid när maken har varit borta några dagar drar jag mig tillbaka från barnskötseln en kväll. Vänder den argledsne treåringens skrik den bildliga ryggen och struntar i att känna mig dum som inte hjälper till.
Det hindrar en förstås inte att höra skriken – och när den arge stängt in sin far och syster i badrummet måste man förstås göra en insats. Sedan gick ilskan över; till slut blev han lugn och hoppade ner i badet. Men jag har ont i huvudet. Kombination av trötthet och skrik, antar jag.
Iprenasken, here I come!
3 kommentarer:
Visst är det skönt - bara få känna att nu struntar jag i det där, nu får mat lagas, bråk avvärjas, barn läggas utan min insats. Jag har gått på rast!
Ha ha, du är så ärlig! I like!
Gör inte alla så? Efter att ha haft totalansvaret under en längre eller kortare tid så måste jag få lov att totalt släppa allt en stund för att hitta tillbaka.
Skicka en kommentar