söndag 31 oktober 2010

Klagolåt

Jag är alltså inne på min femte dag som ensam med barnen och skulle kunna dra några riktiga klagolåtar – tacka den igår kväll väldigt vakna Fyraåringen för att jag inte hävde ur mig alla mina trötthetsfrustrationer då. Jag är och förblir övertygad om att man antingen måste vara helt avtrubbad eller smått galen för att på egen hand ta hand om en fyraåring och en sexåring längre än några timmar i taget. Och då är ändå mina barn av den sort som för utomstående förefaller vara väluppfostrade och lugna.

Fyraåringen har förstås inte varit så "lugn". Han har hamnat i någon slags tjat- och gnällfas, där han först hittar något mycket viktigt som han sedan vägrar släppa. I veckan hade han feber och magont på tisdagkvällen och fick stanna hemma (även om både temperatur och mage var normala på onsdagsmorgonen), och ägnade därefter hela onsdagen åt att tjata om att han ville gå till hamburgerrestaurangen. Vilket jag inte hade lust att göra. Sedan har han lagt energi på diverse småfrågor, fram tills igår, när han på morgonen plötsligt förklarade att han ville ha kyckling pot au feu till middag och inte alls den betydligt enklare rätt som trötta jag och Sexåringen hade tänkt oss. Efter någon timmes gnälltjat vägde jag den mentala kostnaden för att lyssna på tjatet mot den att laga pot au feun, och insåg att den senare var lägre.

Naturligtvis lönade han min extra ansträngning med att ligga på golvet i köket och böla om att det tog för lång tid att laga maten.

Nu är det mindre än ett dygn kvar, och jag lever på hoppet att inga större katastrofer inträffar, att båda barnen somnar i rimlig tid i kväll och att unge herrn inte får ett sammanbrott i morgon bitti när det är dags att gå till förskolan och sätta på sig höstens hatobjekt: jacka och överdragsbyxor.

Ja, hoppas kan man alltid.

3 kommentarer:

Niklas sa...

Fyraåringar är alltid så oändligt tacksamma. Det är deras bästa drag, tycker jag. "Tack, käre far för att du gör så god mat! Nu ska jag äta upp varenda smula." Ähum.

Tänk dig då en fyraåring, en sexåring, en ettåring, en nioåring och en tioåring så får du en perfekt bild av fridfulla måltider där alla lydigt äter upp den mat som lagats för dagen. Och inte slår ut sina glas på bordet och dräller mat på golvet och torkar av sig på sina tröjor och byxor och har myror i kroppen. Så ser det ut hos oss. Det är nästan lite väl klosterlikt ibland.

Malinka sa...

Haha! Jag tänker på den där barnaskaran och så känner jag mig nöjd över att det bara är två här. Fast det ska sägas att Sexåringen åtminstone inte delar sin brors hang-ups, utan nöjer sig med att brist ut i oförklarlig gråt när hon känner sig missförstådd.

Rabiatfeminism sa...

Och om jag ibland undrar hur livet skulle sett ut med barn finns det miljoner (nåja) bloggar att läsa om detta, varpå en inre frid infinner sig och jag brukar återgå till mina massa timmar av egentid.

Å andra sidan är min erfarenhet, från andras ungar, att fyraårsåldern egentligen är en fantastisk ålder. (Bortsett från otacksamhet och hang-ups.) Där associationsförmågan är helt oförstörd och man kan diskutera livets förunderligheter på ett sätt som med ingen annan. Sen går det över och ungarna blir mer blasé och man saknar det där oförstörda. (Om än inte baksidorna.)