Varje gång jag varit på möte som slutar lite halvsent och är på väg hem slås jag av en känsla av overklighet. Det finns en lätt distortion i skarven mellan det där egenkoncentrerade vuxenlivet med möten, viktiga beslut och engagerade diskussioner och familjelivet med barnen i ständigt fokus.
Det är som om engagemanget vore en del av då-tiden som plötsligt hamnat i nu-tiden. Och där jag står i rulltrappan upp från tunnelbaneperrongen dallrar verkligheten till och går över från ena fasen till den andra. Det är en märklig och lätt störande känsla. Men som tur är räcker den tre minuterna långa promenaden hem för att hemmalivet ska kännas normalt igen.
1 kommentar:
Du sätter verkligen fingret på känslan! Jag tycker den där skarven är ganska jobbig och har ofta svårt med skiftena.
Skicka en kommentar