Om någon hade sagt för 15 år sedan, där jag satt vid mitt köksbord i min lägenhet på Torsgatan och drack te, rökte och läste böcker nätterna igenom, att jag skulle leva ett liv där jag inte just drack te, rökte och läste böcker nätterna igenom, hade jag trott att hen var galen.
Skulle någon också påstått att det vore just det som jag skulle sakna allra mest, av alla saker som jag inte gör längre, hade jag ringt efter plingplongtaxin till vederbörande. För där jag satt vid mitt köksbord, under kökslampans klara sken, med ögonen fixerade vid texten och ciggen i ett fast grepp mellan höger pek- och långfinger, visste jag inte hur det var att inte ha sitt eget tempo, inte hinna läsa böcker, inte bestämma själv när man vill gå upp på helgen när man är ledig.
Jag visste inte hur det var att inte ha ett köksbord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar