Förra veckan hade Sexåringens skola hälsovecka. De hade skoljogg, samtalade om vad människan behöver för att må bra – kärlek/vänskap, motion/lek, mat och något mer som jag förstås glömt – och gjorde en fruktsallad av sin medhavda frukt en dag. Precis lagom ambitiöst för sex- till tioåringar.
I helgen berättade Sexåringen att de pratat om hur mycket godis barnen äter. Fröknarna hade frågat vilka som åt lördagsgodis (många räckte upp handen), vilka som åt fredagsgodis (några räckte upp handen), vilka som åt någon annan dag-godis (någon räckte upp handen) och vilka som åt godis alla dagar (några, omedvetna om hur de stigmatiserade sina föräldrar, räckte upp handen). "Men jag räckte inte upp handen alls", sa Sexåringen. "För vi äter ju nästan aldrig godis."
Ah! Hundra härliga präktighetspoäng dansade samba framför mina ögon! Så jag måste ju fråga: "Vad sa fröknarna då när du inte räckte upp handen alls?" Sexåringen ryckte på axlarna: "Ingenting."
Äh! Vafan! Poäng down the drain.
5 kommentarer:
De kanske inte sa nånting men tro inte att de inte noterade det, för det gör man. =)
Haha! Skönt att höra. ;-)
Fast fröknarna har kanske barn själva och blev alldeles tillintetgjorda av tanken på att det finns föräldrar som inte ger sina barn godis... ;-)
Eller också var de oroliga för att stigmatisera Frida inför sina kompisar genom att markera att de noterat att hon inte åt godis? Eller ville inte markera inför henne att det kan vara något konstigt för att inte sabba något principiellt för er?
Fast hon äter godis, bara inte så ofta. Och det är väldigt lite sug.
Nu står till exempel påsen med det som är kvar av godiset från kalaset för två veckor sedan på bänken i köket, och hon har nämnt den en gång. När vi sa att det inte var godisätardag (i går), glömde hon bort det sedan.
Vi har inte gjort något speciellt heller, bara inte erbjudit godis normalt sett och så har det blivit så här.
Skicka en kommentar