Titta jag springer!

För tre år sedan bestämde jag mig för att börja springa, och det gjorde jag ett tag också. Gav mig ut lite då och då, utan något särskilt mål och ingen vidare mening. Det blev korta, jobbiga rundor, och hur jag än försökte gick det aldrig mer än marginellt lättare. Så höll jag på i ungefär ett år.

Sedan har förstås all slags fysisk aktivitet legat nere i nästan två år, och när jag började tänka i våras att det kanske skulle gå att börja röra på sig var jag helt övertygad om att jag skulle dra omkring flåsande och pustande på samma sätt den här gången.

Så döm om min förvåning när jag drog på mig skorna, kutade iväg och inte stannade förrän efter 2,36 kilometer! Jag bara sprang och sprang och fattade ingenting – vad är det som händer egentligen?!

Jag vet fortfarande inte, men så är det: trots två års uppehåll och en kropp som jag ett tag trodde var helt slut, hade min lägstanivå höjts från ungefär 1 km under svåra våndor till typ 2,5 km med bara lite problem. Det var ingen engångshändelse heller; sedan dess har jag sprungit 3 km flera gånger och en gång 3,7 km, inklusive en mördarbacke, med bara två stanna-och-flåsa-stopp.

Praktiskt nog startade Katta Kvack en Facebookgrupp för nybörjarlöpare strax efter att jag började springa igen, där man kan få pepp och – viktigast av allt, tycker jag – är ett ställe där man kan rapportera sina fram- och motgångar. Det blir lite "intresseklubben antecknar" om man ska meddela sitt vanliga Facebookflöde varenda steg man tagit … Jag skulle förlora alla vänner jag har kvar efter att jag tappat en massa på grund av politiktjat. ;)

Just nu är jag i en liten svacka, eftersom det var för varmt i Italien för att springa, tyckte jag, och sedan kutade jag på lite för entusiastiskt när jag kom hem. Resultatet blev en ansträngd vadmuskel som börjar göra ont efter ett tag, så att jag inte vågar fortsätta. Men det viktiga är att jag vet att det går, försöker jag tänka.

Den stora utmaningen blir i alla fall att fortsätta nu efter sommaren. Här på landet, där vi är nu, är det enkelt att sticka ut när det passar; i stan, med lämning och hämtning och så ska man hinna jobba också, blir det trixigare. Men jag måste hitta ett sätt, för det vore så dumt att sumpa det här nu. Det blir alltså att skriva ett träningsschema!