En semester

Konstigt nog känns den här sommaren som en riktigt riktig semester, trots att jag i princip har jobbat halvtid hela tiden förutom veckan i Italien. Inte heller tycker jag att det har varit så dåligt väder som alla klagat på – men jag kanske har låga förväntningar. Eller helt enkelt kompenserats av vetskapen om en vecka i värmen. Inte för att det var sol där nere hela tiden heller. Någon dag var det både molnigt och rätt fuktigt, och en dag blåste det så mycket att det blev riktigt kyligt på kvällen.

Stället vi var på heter Forte dei Marmi och jag har hört den beskrivas som Italiens Saint Tropez men utan att ha varit i Troppan tycker jag inte att det låter riktigt rätt. Forte dei Marmi är visserligen fullt med rika människor, men det är inte särskilt glamoröst. Forte består av en liten stadskärna med dyra butiker och (inte alls lika dyra, intressant nog) restauranger, som sakta övergår i villakvarter. Villorna är stora och vackra, men de ligger i något som ser ut som ett lummigt och välbärgat villaområde snarare än ett rikemansparadis. Dessutom cyklar alla överallt. Sedan finns stranden förstås, som är uppdelad i privata strandklubbar och så en eller två allmänna strandbitar, som tydligen varit rätt eftersatta ända tills för något år sedan, när kommunen rustade upp dem.

Hur hamnade vi på detta lyxiga ställe, undrar man genast. Jo, en av makens bästa kompisar vars svägerska är gift med en (rik) italienare som har ett hus där, och kompisen och hans fru brukar vara där fyra veckor varje sommar. Tydligen har det pratats om oss (egentligen om maken, som arbetar med vin, vilket den italienske svågern är intresserad av), och då blev vi nedbjudna en vecka förra året. Det var helt fantastiskt då så vi bjöd ner oss själva i år.

Nå, det är inte riktigt så illa som det låter, för vi bor på hotell. Förra året blev vi utfordrade två gånger om dagen – de har en kock som heter Rita och gör fantastisk mat – men i år ordnade vi med lunch själva och så åt vi "bara" middag där. Vi är också mycket välkomna gäster, eftersom det finns två barn, födda precis mellan våra ungar, i familjen. De bor egentligen i New York och barnen har inga kompisar i Forte, så redan när tvillingarna kom till Italien började de längta efter F och S.

Den stora fördelen – förutom maten förstås, herregud – med att vara gäster hos familjen T är strandklubben, detta lyxiga ställe. Eller lyxigt, egentligen inte. Bara om man vet vad det kostar (her-re-gud) att hyra badhytt och solbaldakin.

Det är skuggan man är efter.

Badhytten.

På väg till middagen.

Snart dags att äta!

Alla cyklar – cykelparkeringar finns överallt och asbra barnstolar för större ungar.