Hur långt är egentligen ett mannaminne?

Nu har jag flera gånger hört folk säga att det här är den kallaste vintern i mannaminne. Och då tänker jag på vintern 86/87 och att det i Stockholm var –30 vissa dagar och jag stod frysande i alldeles för tunna skor vid busshållplatsen och väntade på bussar som inte kom. Sedan tänker jag på andra kalla vintrar, i barndomen, när snön låg från mitten av december till mitten av februari, och man kom in från kälkbacken med röda, stickande kinder och händer, avdomnade fötter i pjäxor – herregud, pjäxor! – och nog var det –10 då alla gånger. Och sedan tänker jag på krigsvintrarna som man hört så mycket om från mor- och farföräldrarnas generation.

Hur långt är då egentligen ett mannaminne? I dag, när medellivslängden är 78 år för män och 83 för kvinnor, kan man väl säga att det borde vara 70 år, om man utgår från att de flesta har ett aningen vagt minne av de första 10 åren. Så krigsvintrarna hamnar på gränsen till mannaminnet. Vintern 86/87 hamnar definitivt inom.

Å andra sidan verkar minnet ha blivit extremt kort de senaste 20 åren. När Stockholms lokaltrafik för några år sedan ändrade tillbaka till zonindelning för kontant betalning och förköpsremsor, missade så gott som varenda artikel som behandlade ändringen att nyckelordet var tillbaka. Det zonfria resandet hade bara några år på nacken.

Så kanske har mannaminnet blivit ett barnaminne. Om det hände för mer än två år sedan, är det glömt. Och allt som hänt därförinnan är historia och utanför mannaminne.