onsdag 13 januari 2010

Kan det verkligen kallas semester?

Det här har varit en märklig vecka, den ena efter den andra grejen har småsabbat för oss. Och på slutet höll det på att bli ett magnifikt sabb.

Först det här med väskan, då. Den som inte dök upp på bagagebandet. Maken började nynna på låten i Sällskapsresan, och där var han ju inte inte helt fel ute. Med tanke på att Stig-Helmers väska kom fram dagen innan hemresa, och min dröjde fem dagar. Avdelningen för förlorat bagage på Tenerife Sur (som intressant nog heter Ground Force) lokaliserade snabbt väskan till Arlanda, som genast skickade vidare den till Madrid. Och där verkade den fastna. Telefonsamtal efter telefonsamtal gav samma besked: den är i Madrid. Efter fyra dagars tjatande undrade maken om de hört efter med den andra flygplatsen på Teneriffa. Ja då, sa Ground Force-kvinnan. Nej då, säger vi, för fyra timmar senare anlände den till vårt hotellrum, med bagagelapp adresserad TNF, Tenerife Norte. Dit den skickats från Madrid två dagar tidigare.

Under tiden tvättade jag kläder varje kväll. Visst, man får ersättning, både från researrangören (efter 12 och 24 timmar) och från flygbolaget (mot kvitto, efter 72 timmar), men då gäller det att det finns kläder att köpa. Ankomstdagen (tisdag) trodde vi fortfarande att väskan skulle komma, på onsdagen var allt stängt – på trettondagen delas spanska barns julklappar ut, fick vi veta – och på torsdagen insåg jag att det inte fanns några vettiga klädaffärer i Los Gigantes. Burberry för tanter eller badkläder för snärtor (eller folk utan självkritik) fanns att välja på. På fredagen åkte vi till djurparken Loro Parque och lyckades hitta ett köpcenter utanför Playas de las Americas, och mitt bland hundra butiker tingeltangel och parfym fanns en liten underklädesshop och en utförsäljning för Mango. Trosor och en kofta blev resultatet.

Medan vi väntade på väskan hittade vi den fina saltvattenspoolen på onsdagen. Tyvärr hade jag ingen baddräkt då, men Sötpricken plaskade desto mer. Det var nog inte därför som hon blev förkyld och fick feber på kvällen ... Torsdagen tillbringades alltså främst på hotellet, med Snövit på datorn. (Tack gode gud att vi tog med datorn!) På fredagen gjorde vi djurparksutfärden, som var trevlig. Men dagen avslutades med att Sötpricken fick ont i magen och kräktes lite senare på kvällen. Så lördagen ägnades åt att ta det lugnt på och kring hotellet igen. Den dagens höjdpunkt blev väskans ankomst. Helt plötsligt hade jag så mycket kläder att jag inte visste vad jag skulle göra med dem!

Som tur var blev söndagen fantastisk. Fint väder – vilket så här års innebär 23 °C, skyiga moln och svaga brisar – och en lång skön dag vid saltvattenspoolen, som avslutades med god hemmamiddag och en g&t på bar runt hörnet (barnen drack juice). Måndagen var nästan lika bra, men jag började känna av magen på kvällen. För många dagar utan Omeprazolen, tänkte jag då. En god men dåligt tillagad kycklingsandwich vid poolen, tror jag nu. För klockan fem i två på natten hoppade maken upp ur sängen och rusade in på toaletten. Resten av natten bör nog döljas av glömskans töcken, men det var inte trevligt för honom. Alls.

Så klockan åtta på avresedagens morgon, tre och en halv timme innan bussen skulle hämta oss, ringde jag till researrangören och undrade hur fan vi skulle göra. Det kändes inte som läge att sätta sig på flygplan. Särskilt inte som jag också var skakig i magen. En läkare skickades genast till oss, utrustad till tänderna. Han undersökte maken – temperatur, blodtryck – och konstaterade snabbt, som bara läkare anlitad av reseföretag som inte vill ha kvarblivna gäster kan, att maken visst kunde resa. En spruta som skulle hindra vidare kräkningar och recept på dunderdroppar som skulle stilla magen, bara. Och se, det fungerade (jag snyltade på dunderdropparna), för några timmar senare satt vi på flygplatsen och maken kände sig bara lätt illamående.

Man ska aldrig säga att "nu kan det inte bli värre". Det gjorde vi när Sötpricken kräktes, nämligen. Så vi uthärdade försenat flygplan och tidvis mycket kraftig turbulens med glada leenden och axelryckningar. Inte ens Gullpånkens tidvisa små utbrott orsakade annat än lätta suckar. Och hem kom vi.

Försvunnen väska. Klädlös i fel klimat. Några skrämmande utbrott från trotsgalen treåring. Tre sjukdomar, varav en hemsk på hemresedagen. Den här "semestern" kommer vi aldrig att glömma.

11 kommentarer:

Lo sa...

Stackars, stackars, stackars!!!

Kirsten sa...

Oh my. Jag saknar ord. Önskar att det fanns en försäkring som gled in och gav er en riktig semester, stackare!

KaosJenny sa...

Jösses... Stackars er... en sån där historia som man kanske bearbetat och kan skratta åt tillsammans med barn-barnen... Kram

Garderobiären sa...

Men va fan. Vill du att jag broderar en sån här till dig? http://www.byhands.se/visa_produkt.asp?t=HELVETES+J%C4VLA+SKIT&id=718&lang=sv

Malinka sa...

Ja tack Garderobiären! Men den verkar vara slut på lagret. Kunde man ju ha gissat!

indievuxen sa...

Å, vad tråkigt. Jag hade hoppats att du skulle få ha en riktigt härlig semester.

Klen tröst kanske, men: låt oss åka till Hasseludden snart!

(Och: jag kunde inte låta bli att dra på munnen mitt i eländet när jag såg att du etiketterat inlägget med "Livet".)

Garderobiären sa...

Slut Schnut. Garderobiären don't do "broderikit". Jag är hardcore.

Garderobiären sa...

...så en sån där grejer jag utan "kit" menar jag.

Jennie sa...

Det lär nog dröja innan jag tar med ungarna på charter.

Av alla de orsaker du nämner ovan.

Annika sa...

Ni överlevde i varje fall. ärklig resa. Tänk, vad utlämnad man är ändå, så snart man har barn med sig?

L. sa...

Nä fy vilken överdos av elände! Och vi som hde funderat allvarligt på att ge oss iväg i vår. Nu blev jag lite osäker...