När vi kom ut i fredags visade det sig alltså att vattnet frusit. Trots att rörmokaren – som sprungit skytteltrafik här sedan nyåret 2009 – isolerat den del av rören dit värmeslingan inte räckte. Vi blev mest förvånade, vi var ju här på nyår när temperaturen gick nedåt och lite förbi –10° och inte märkt något krångel.
Maken ringde mokaren, som sa ajdå men inte var särskilt förvånad. Så kallt som det varit (termometern utanför matrumsfönstet visade –19° som lägsta uppmätta temperatur) är isolering helt enkelt inte nog. Det krävs värmeslinga hela vägen fram.
Tur i oturen är att det går att ta vatten från pumphuset. Det är jobbigt att bära vatten, särskilt när det ligger rätt djupt med snö, men det funkar.
Dessutom kan man passa på att vara tacksam: Man kunde ha levt under en tid, på en plats, när man alltid måste bära vatten. Utan termobyxor. Och när man inte hade avlopp, utan var tvungen att bära ut vattnet också. Och gå på utedass. Jag har hört att folk inte sällan fick förstoppning på vintrarna, för att man höll sig i det längsta.
Ja, det finns mycket att vara tacksam för. Kan vara nyttigt att bli påmind.
3 kommentarer:
Tur att ni märkte det. Problem ett är ju att man blir utan vatten när det fryser, problem två kommer sedan när det töar och börjar läcka...
Ja. Vi ska ner och stänga av vattnet uppåt (d.v.s. utkastaren på själva pumphuset är fortfarande på), och när vi åker låter vi kranarna stå öppna. Funkade bra förra året.
Så har jag ofta tänkt. Vilket slit tt vara kvinna i en tid av trångboddhet och utedass på gården. Koka tygbindor och blöjor på spisen. Bära in vatten och ved. Fy satan!
Beklagar rör-debaclet!
Skicka en kommentar