Skit i rören

I lördags bestämde vi oss för att ta itu med vegetationen i sluttningen nedanför huset. Det ursprungliga huset var placerat högst upp på en bergsknalle, så när vi byggde till blev det nödvändigtvis över branten. Resultatet blev en underlig halvkällare och brant backe nedanför.

Bild från i höstas – bakom och bortom syrenen till höger är branten.

Där har jag varit och dragit lite hallonbuskar förut, men nu var det dags att fälla lite halvstora tallar och rönnbärsträd. Fram med motorsågen och så knipsa och släpa en jävla massa. I eftersläpandet avancerade jag mot grunden, där avloppsröret kommer ut. Där stod en massa grönska varav – mycket misstänkt – ett stånd brännässlor. Oh no. Så jag slet bort dem och upptäckte att det rinner längs röret. Detrinnerlängsröret. DET RINNER LÄNGS RÖRET!

Skakad skickar jag in maken under huset (för jag vill inte se), där han hittar:

1. ett avloppsrör som är av (det har lossnat i en koppling)
2. en trevlig pöl med avloppsvatten/gegga/äckel.

Desperation. Vridna händer. Vojanden. Ett samtal till makens idrottsbekant som är rörmokare (det är lördag eftermiddag). "Nä, men det där fixar du själv, serru." Båda in under huset, rörtrixande bland äcklet enligt beskrivning, men no such luck. Kopplingen har glidit av och röret nedanför, som ligger i nedförsbacke, är alldeles för tungt och nedhasat. Samtal två till mokaren. Han kan komma på måndag.

Ett och ett halvt dygn utan avlopp. Men det går det också! När man inte glömmer sig och häller ut potatisvattnet som vanligt, förstås.

Idag kom han då, med sommarförstärkning i form av son. En dryg halvtimme tog det, att byta rör och montera ihop det bättre och konstatera att de som ursprungligen lagt rören inte gjort klart sitt jobb. Därav rörhasningen i branten.

Det här var tredje gången han var här, makens mokarbekant, för att åtgärda saker som de ursprungliga gubbarna inte gjort rätt. Man kan ju bli trött för mindre.