måndag 20 juli 2009

Oro

Jag är ingen orolig person; jag kan bli upptrissad om jag känner att jag inte har riktig kontroll över någon viss situation, men är sällan orolig. Jag funderar sällan över sjukdomar, plötsliga dödsfall, bränder, barn som slår sig när de klättrar, hur det ska gå med mitt företag och min ekonomi eller himlen ska falla ner över våra huvuden. Sedan barnen kom har jag visserligen blivit mer medveten om livets bräcklighet – och kan känna visst obehag när maken är ute och flyger – men det karakteriserar jag inte som just oro.

Men nu har något hänt.

Det senaste året har varit jobbigt (om man nu kan säga så, för det var inte förrän i våras som jag insåg att jag mått smådåligt en längre tid än "sedan i december"), med ett konstigt illamående, ont i magen och enorm trötthet, som doktorn först trodde var låga sköldkörtelvärden och magkatarr men som visade sig vara en lätt depression, reflux och, ja, magkatarr.

Med depressionen kom grubblerier, i form av ändlösa ältanden av vad som skulle kunna hända om vi fick vinterkräksjuka. Det triggades av varje omnämnande av folk som blivit magsjuka – i tidningar, på tv, på folks Facebook-status. Det hjälpte inte hur jag kbt:ade mig själv; det var först när kräksjukesäsongen var slut som jag kunde släppa det. Sedan dess har grubblerierna hållit sig nere, med enstaka uppflammanden när svininfluensan rapporterats för intensivt.

Grubblande kan misstas för oro, men är det inte det, inte på riktigt. Det är bara hjärnan som lurar en. Det känner jag nu, när jag är orolig på riktigt över Gullpånkens feber och att läkarna inte verkar hitta vad som är fel.

Idag var Gullpånken med pappa hos läkaren, där han fick ... penicillin. Han var ju röd i örat! Det han fick var Kåpenin, som inte var det han reagerade på förra gången, men jag kan säga att jag inte tror på det här.

1 kommentar:

indievuxen sa...

Oj, oj. All sympati till Gullponke och dig. Hoppas ni snart får veta vad det är, ovetskap är hemskt.