Vissa dagar kan det vara en riktig pina att gå över eller förbi Odenplan. Posterade med jämna mellanrum står ofta unga, alltid uppriktiga och engagerade människor med skrivplattor och pärmar, och alla vill de ha ens uppmärksamhet och ens pengar.
– Vill du rädda mammorna?
– Vill du rädda barnen?
– Vill du rädda valarna?
– Vill du rädda världen?
Ja, vad svarar man på det? "Nej, det vill jag inte!" Har man tur är det någon organisation som man redan bidrar till, så att man med gott samvete kan säga att jadå, och det gör jag redan, tack så mycket. Har man otur ser man lite fel och hasplar ur sig: "Jag ger redan bidrag till Rädda Barnen" och så säger den engagerade personen snabbt (och aningen sårat): "Men det här är Röda Korset!"
Ouch.
Har man riktig otur skriker den engagerade personen: "Nähä, slipp då!" efter en. Då velar man mellan att a) gå tillbaka och lista alla de organisationer som man bidrar till och b) gå tillbaka och helt enkelt slå käftaren i huvudet med hens egen skrivplatta. Det brukar dock bli att c) man skäms lite och låtsas som om man inte hörde.
Ja, jag förstår varför de ställer sig där. Och det är väl ett i-landsproblem att behöva värja sig tre gånger på väg till mataffären och tre gånger på vägen tillbaka. Men jag skulle föreslå, för den som inte prövat på det, att behöva springa välgörenhetsgatlopp dagligen.
3 kommentarer:
Själv mötte jag på Drottninggatan häromdagen en ung man som frågade om jag ville ha en kram. Han tillhörde nåt sällskap som delade ut sådana till förbipasseranden.
Mitt svar:
- Nä, jag vill ha lunch!
Ah, känner till fenomenet. Varje gång jag varit i stockholm sista tiden har jag blivit haffat på Götgatsbacken och inte kunnat slingra mig undan. Så nu ger jag pengar till Röda korset, Greenpeace, Läkare utan gränser... Rent statistiskt är kvinnor i typ vår ålder bästa givarna
Håller med. Ratar allt sånt numera just pga den ständiga terrorn. Tyvärr.
Skicka en kommentar