Så vi blev ivägskickade till en särskild liten avdelning på andra sidan Roslagsvägen, där en ergonom eller något liknande fantastiskt visade olika stolar för oss. Vi fick sitta och prova, och säga saker som "nej, den är för hård" och "jag behöver högre rygg" och "finns den här med arm- och nackstöd?" – en utomvärldslig upplevelse för en student som aldrig haft en fast arbetsgivare.
Några veckor senare levererades stolen; den var röd och hade hög rygg och både arm- och nackstöd och gick att luta tillbaka så att den närmast påminde om en vilstol. Den var fantastisk och jag älskade den som man bara kan älska en skön sittmöbel.När jag lämnade institutionen några år senare packade jag ner mina böcker och pärmar och den dator som var min egen, men det enda jag egentligen ville ha med mig fick stanna kvar. Stolen. Jag klappade om den och gick ut genom dörren med mina kartonger och kassar och en stor klump i halsen.
Vad som hände sedan vet jag inte säkert, men jag är övertygad om att den doktorand som satt i rummet när jag sade adjö, och som börjat efter institutionens aldrig upprepade stolgenerositet, genast rusade och tog den. För att sedan i förbifarten och med illa dold triumf säga till doktorandkompisarna när de kom tillbaka från fikat att "hon hälsade till er och ja just det, jag tog hennes stol".
Jag tänker på den där stolen ibland. Nu till exempel. När jag gärna hade lutat mig tillbaka i vindfläkten från dörren, lagt upp fötterna på skrivbordet och tagit mig en liten lur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar