Dag 8: Ett ögonblick

Barnmorskan river i utskrifterna från mätningarna som gjordes när vi kom in, stirrar på apparaten som mäter barnets hjärtslag och syresättning, om hon kunde skulle hon säkert ta och skaka den, få den att visa det hon vill. Hon svarar inte på mina frågor och jag märker att hon börjar bli stirrig. På med handskarna och in med handen mellan mina ben, utan att bry sig om mina ajanden känner hon efter om skalpelektroden sitter som den ska på barnets huvud, hon håller på och håller på och misslyckas. Jag försöker för femtioelfte gången förklara vad det var som hände när vi kom in och skulle mäta värkarbete och barnets hjärtslag, hur det där förbaskade bältet åkte av hela tiden, men hon lyssnar lika lite som alla barnmorskor vi träffat under natten. Hon rotar och grejar, det gör ont trots epiduralen och till slut lossnar elektroden. Inte för första gången, men uppenbarligen för sista. Hon tappar fattningen och i samma sekund som min frustration över att ingen lyssnar på det jag är övertygad om – inget är fel trots allas rynkade pannor, för de utgår från en felaktig läsning – övergår i ren och skär skräck, skriker hon

LAAAAAARM! LAAAAAARM!

och trycker hårt hårt hårt på larmknappen. Jag börjar gråta, går från noll gråt till galet hulkande direkt och fast jag försöker lugna mig genom att titta på uskan som står lugn bredvid och ser lika undrande ut som jag kände mig alldeles nyss, går det bara inte att stoppa gråten som går genom kroppen. Jag skriker något, kanske är det NEJ! kanske något annat, men barmorskan har tagit fram syremasken och trycker den mot min mun och skriker ANDAS! ANDAS! och jag andas, långa profylaxandetag, men hon bara fortsätter skrika ANDAS! ANDAS! och mitt i den gråthulkande andningen blir jag så jävla förbannad att jag sliter bort masken, med hennes hand på (hon trycker hårt och det gör ont) och vrålar JAG ANDAS FÖR I HELVETE! och i ögonvrån ser jag att uskan flinar till och det känns skönt. Sedan kommer trehundra människor instörtande, folk talar snabbt och angeläget över mitt huvud, ingen lyssnar på mig, en läkare lutar sig över mig och försöker förklara något, försöker få det att låta som om jag har ett val i det som ska hända nu, som om de plötsligt ska börja lyssna på mig nu, nu när det är försent, i stället från i början när det som blev fel hände, vilket jävla skitsnack och jag blir förbannad igen och väser Vilket jävla skitsnack, det är ni som bestämmer, försök inte lura mig, och hon drar sig tillbaka. En jovialisk läkare som står en bit bort ler uppmuntrande och säger Det här kommer att gå så bra så! och jag sliter av mig masken igen – hela tiden har barnmorskan stått bredvid och skrikit sitt ANDAS! ANDAS! – och vrålar DET ÄR JÄVLIGT LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA! och sedan kopplar de loss mig från alla sladdar och slangar och börjar röra sängen mot dörren.

Maken är i rummet, men det är som om han är väldigt långt bort, i en annan dimension. Jag ser att han reser sig och följer med ut, men nu går det fort, de rullar mig småspringande genom korridoren, jag hulkgråter och i dörröppningar ser jag andra födande par sticka ut sina skrämda ansikten, tittar på mig med skräck, och jag drar lakanet över ansiktet för att slippa se, slippa bli tittad på. Vi svänger runt ett hörn, in i förrumet till en sal och maken flåsar bredvid Jag är med dig och precis efter märker jag att någon hejdar honom och säger att han måste stanna utanför, men just då bryr jag mig inte alls. De säger åt mig att kasa över på ett bord, de river redan i mina kläder när jag gör det och någon slänger en hink med något jag märkligt nog uppfattar är desinfektionsvätska över min mage. Det är minst fyra personer där inne och en av dem lägger en mask på min mun igen och ber om mitt personnummer – jävla idiot, tänker jag, kolla journalen! men hackar fram det ändå. Det sista jag hinner tänka inna jag somnar är Om det går åt helvete är jag i alla fall inte medveten om det.

Sekunden efter skakar någon min axel och säger Här är din man och din dotter och vadå dotter, tänker jag, var det inte en pojke? och när jag vänder lite på huvudet ser jag min man som håller fram ett bylte som jag förstår är ett barn och jag säger säkert något men jag minns inte vad, och framförallt känner jag inget särskilt, mer än att jag vill vara med honom, men de kör iväg mig och min familj går åt något annat håll, men just då kunde jag inte bry mig mindre. Att ingen är död räcker just då.

***

Det tog åtta minuter från barmorskans larmskrik tills dottern kom ut med katastrofsnitt. Femton sekunder efter födelsen var hennes poäng på apgar-skalan 9 av 10, det vill säga helt normalt. Både min mvc-barnmorska och den läkare som tittade på journalen vid sonens födelse två år senare tyckte den innehöll alldeles för lite information, och läkaren sade särskilt att inget i den kunde förklara varför det blev ett larm. Eftersom sonen föddes med "normalt" akutsnitt på grund av dåligt utfall på värkarbetet, hade det troligen blivit snitt ändå första gången, men ett betydligt mindre traumatiskt sådant. Under sonens snitt tyckte jag faktiskt att det att det var riktigt trevligt. Jag blev förstås ledsen över att behöva göra snitt igen, men det var en betydligt mindre chockartat  än när vi kom in på förlossningen några timmar tidigare och möter den där barnmorskan i korridoren ... Needless to say sa vi bestämt till om att hon inte ens skulle få komma nära mig.