Min första kärlek var en hund, en welsh corgi vid namn Puffen. Jag lärde känna honom när jag var tre månader gammal, han var mina (ännu inte födda) kusiners mormors hund och utan honom var det inte sommar på landet.
Han lär ha varit en riktigt ilsk typ: han skällde gärna på folk som gick förbi på spången. Den stängbara grinden och ett grönt ståltrådsnät längs den del av spången som då gränsade till fast mark finns kvar som ett minne av honom. När vi hade fest låg han under bordet och skällde när vi sjöng och nafsade efter folks fötter när de rörde på dem. Naturligtvis lade han sig oftast vid morfars plats, han som aldrig kunde hålla fötterna stilla. En gång nafsade han sönder min fina kräfthatt i kräppapper; morbror gav mig sin hatt i stället. I mammas fotoalbum finns bilder från den där festen och på morbrors huvudbonad ser man i vilken ordning bilderna togs.
Men jag märkte aldrig av det där ilskna. Vi älskade varandra. När mamma kom med mig första gången var alla oroliga över att han skulle nafsa efter mig. I stället brukade han lägga sig precis framför min babysitter, där jag satt och sparkade honom i pälsen. En historia som brukade berättas förr var när jag, sådär tre år gammal, en dag var försvunnen. Alla letade överallt och blev allt oroligare – hade ungen gått och druttat i vattnet? Till slut hittade någon mig i det så kallade hundfacket, på golvet i en slags genomgångsgarderob där Puffen brukade ligga, där jag satt och "läste" ur Kalle Anka för en dåsande hund.
Jag var kanske i sjuårsåldern när han dog. Det hände under vintern och någon ringde och berättade; jag minns att jag stod vid telefonen i fönstret i vardagsrummet, och det var hemskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar