Maken och barnen har precis åkt, och nu sitter jag här ensam på landet. Känns inte alls kul, det är precis som om jag blivit övergiven av familjen. Gråten sitter i halsen och en ensam-klump har lagt sig i magen.
Det kommer att gå över. När jag har satt på lite musik, lagat lite mat och kollat på ett eller annat avsnitt av Vita huset kommer det att kännas bra igen. Och efter lång frukost i morgon, en promenad och lite välbehövligt arbete har nog den nöjda känslan inträtt.
Men den närmaste timmen kommer jag att känna mig ensam och övergiven av alla. Och gråta en liten skvätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar