Dag 3: Mina föräldrar

Nu börjar jag ångra att jag gav mig in på det här. Mamma läser ju bloggen. Och pappa, han nosar runt i internetvärlden, så det kanske han gör också, utan att ha berättat det för mig. Äh.

Mamma och pappa träffades på tidigt 60-tal, de sjöng i samma kör. Sedan var de ihop i flera år, och sedan tog det slut. Jag vet en del detaljer, men det är inget jag tänker berätta här. Av flera anledningar, varav en är att jag säkert har fått saker om bakfoten och då läxar mamma upp mig. En annan är att det faktiskt finns saker som det tar emot att säga om sina föräldrar, hur sant det än må vara. I alla fall blev jag till där på sluttampen, och det var inte så planerat.

Jag föddes i alla fall, bodde med mamma och pappa var mycket med mig tills han träffade en kvinna och det inte längre fungerade. Jag minns inte alls när han slutade vara en närvarande förälder, kan bara se att han var med på nästan alla foton av mig de första tre åren och sedan knappt alls. Och jag vet att det tog mig nästan trettio år att komma över det. Om sånt går att komma över.

Numera tror jag att jag känner pappa lite. Det mesta är slutledningar jag dragit, små pussel jag har lagt. Jodå, vi träffas, men det är inte på en nivå där man lär känna någon på riktigt. Vi är bekanta, han är trevlig och jag förstår hur lika vi är på många sätt, men samtidigt så diametralt olika. Jag skulle aldrig få för mig att beskriva honom som person på ett öppet forum som detta, för det skulle vara som att rita en fantombild. Det kan bli rätt, men det kan se ut som lasermannen.

Av helt motsatt anledning känner jag att det är svårt att teckna ett porträtt av mamma. Vi är för nära, helt enkelt. Jag nöjer mig med att säga att hon kan vara hur jobbig som helst, men hon är verkligen världens bästa mamma.