Alltid när någon frågar om jag har syskon är min spontana reaktion att svara nej, trots att jag har en syster och en bror. För jag både har och inte har syskon. Vi har samma pappa, vilket biologiskt gör oss till syskon, men vi har aldrig bott tillsammans. Och det är i det dagliga som det riktiga syskonskapet föds, det är jag övertygad om.
Jag tycker mycket om mina syskon, men vi står inte varandra särskilt nära. Då känns mina fyra kusiner betydligt närmare, för med dem delar jag alla vissa delar av min barndom. Även om jag inte delar allt med någon.
1 kommentar:
Jag har alltid haft en känsla av att du är "ensambarn". Om det sedan beror på att du i ett tidigt skede av vår bekantskap berättat det, eller på att jag är synsk, eller på att du utstrålar det (hur man nu gör det, om man nu öht KAN det) vet jag inte.
Skicka en kommentar