Syskon

Det här med syskon är ju något nytt för mig. Jag har i och för sig halvsyskon, men vi har aldrig bott tillsammans och känner över huvud taget inte varandra särskilt väl. Åtminstone för mig var det viktigt att ha två barn, om möjligt, och det av flera anledningar.

Den främsta är väl att syskon alltid har varandra. De är två personer av samma ursprung, med ungefär samma uppväxt (ingen har någonsin precis samma liv) och väldigt lika referensramar. Innan jag träffade maken kunde jag känna mig väldigt ensam – när mamma inte längre fanns skulle jag vara den enda kvar. Visserligen har jag kusiner som jag står nära, men det är inte samma sak: de har ju en nära relation till varandra som jag inte har någon del i.

Den andra tydliga orsaken brukar en del skratta åt, men jag tror att många ensambarn kan känna igen sig: Det är jobbigt att vara ens föräldrars enda barn. Hur mycket man än älskar dem och hur allmänt bra de än är, har de saker för sig (ni vet vad jag snackar om!) som man måste hantera. Och har man dessutom bara en förälder är man inte bara barn utan ofta också primär samtalspartner. Det kräver tid och uppmärksamhet, och man känner alltid en viss skuld – eller i de bästa stunderna åtminstone en vag känsla av att man nog borde vara en lite mer engagerad avkomma.

Vi ville helt enkelt ha två syskon som kan ringa till varandra och klaga på sina föräldrar:
– Men har du hört? Jag blir bara galen. Varför kan de inte bara slappna av? Har du lust att snacka med dem; jag orkar bara inte.
– Okej. Men då är det du som får hjälpa dem med båtuppdragningen i år.

Det jag faktiskt inte räknade in i ekvationen var syskonkärleken. Våra barn är så fantastiskt kära i varandra, att jag ibland blir lite tårögd. I morse började jag nästan böla:

Gullpånken ville ha ost, men inte sitta i stolen för att äta den. Vi har kört laissez-faire med ätandet ett tag och de har fått lämna bordet med bröd etc i handen, men det funkar inte längre. Smulor och matrester under fötterna hela tiden är inte kul. Så jag gav valet: ost i stolen eller vara på golvet utan ost. Det är ett aningen svårt koncept att förstå för en ett-och-ett-halvt-åring och han var lika fast bestämd att äta ost som att inte sitta i stolen. Gråt och vrål.

Då kliver den underbara Sötpricken in i handlingen. Hon går resolut och hämtar Elefanten och ger sin bror (Elefanten vill hon själv ha när hon är så ledsen) och lockar sedan med honom på lek. Och när han var glad igen kom hon tillbaka och åt färdigt frukosten. "Nu är han inte ledsen längre. Ska du säga förlåt?"

På väg till dagis. Men vad är det för pose hon lagt till sig med?
Ser lite hiphop ut, nästan.