"Hysterisk hustru" eller "Var ska man måla fan om inte på väggen?"

Maken har varit på resa i tjänsten. Det är en, särskilt på våren, rätt ofta förekommande företeelse, och vi har under våra år tillsammans utarbetat rutiner för kommunikationen. När han kommer till hotellrummet, t'exempel, skickar han ett sms så att jag kan ringa upp så snart jag inte försöker somna om något barn.

Så ock i går. Messet kom strax före elva, och jag var inne hos Gullpånken så det dröjde tio minuter innan jag kunde ringa tillbaka. Sju signaler gick fram, sedan mobilsvar. Okej. "Han sitter på toa", tänkte jag och ringde mamma så länge. Vi pratade några minuter och sedan ringde jag upp maken igen. Fortfarande inget svar. Märkligt. Jag skickade ett sms, bara utifall det var något fel på linjen (ja ... "fel på linjen" låter väldigt gammalmodigt, men ja), inget svar fick jag.

Nu hade det gått nästan trettio minuter sedan jag fick första messet och det var dags att göra sig i ordning för natten. Jag borstade tänderna och ringde igen. Satte mobilen på ljudlöst och gick och lade mig med den i handen. Inget hände. Jag ringde under täcket (för att inte störa Gullpånken); fortfarande svarade bara mobilsvaret.

Då gick jag upp och ringde mamma och bölade. "Bäääääh! Han har fått en hjärtinfarkt och ligger halvdöd på hotellrummet!" Och sedan detektivade jag fram ressällskapets mobilnummer och ringde. Klockan strax före midnatt.

Hon var väldigt snäll, det var hon – lyssnade på mina osammanhängande snyftningar, försäkrade att hon inte hunnit somna, gick ut och knackade på makens dörr (inget svar) och försökte lugna mig med att han nog bara somnat. Jag tackade och lade på, fortfarande med målarpenseln mot väggen. Och så ringde jag en gång till.

Då svarade han. Han hade haft telefonen på ljudlöst och somnat.

Ja. Oj då.