En touche av melankoli

Så här års, så här dags, under skymningstimmarna, får jag ofta en lätt touche av melankoli. Mörkret faller och ljuset inomhus känns lite för ljust, lite för glatt. Inomhus blir en för stor kontrast till sammetsmörkret där ute.

Här ute på landet, där mörkret lägger sig och inte bryts av annat än glimtar av ljus från grannarnas fönster, blir det mer tydligt. Ändå är det oändligt mer melankoliskt att vandra genom höstmörka Vasaparken med barnen.

Bättre känns det om det regnar eller blåser samtidigt, varför förstår jag inte riktigt. Kanske är det för att jag liksom kan känna mörkret då.

I detta nu piggar grannens ljusslinga i julstil upp en del i alla fall!

Och en redig bit av den här ...