Jag har varit tveksam till sommaren. Värme är skönt om man kan sova till mitt på dagen, gå ner till strand och hoppa i plurret vid behov, ramla hem vid middagsdags innan man ramlar ut i natten utan kofta, och sedan komma hem i den bildliga gryningen (d.v.s. senare än den bokstavliga gryningen som inträder strax efter skymningen) för att sova till mitt på dagen.
Så var min sommar 1994. Fotbollssommaren, ni vet. När Sverige grävde guld i USA, får jag väl förklara för alla som var små barn då vilket är förbluffande många i min bekantskapskrets.
En ultravarm sommar är förslösad på medelålders med småbarn. Man kan inte sova hur, när och var man vill. Man kan inte utnyttja de svala nätterna till vad svala nätter ska utnyttjas till: öldrickande på – eller utanför, då – lokal. Man får bara släpa omkring på varma barn som vill BADA NU NU NU och måste packa stora koffertar fulla med badkläder och förfriskningar.
Men nu känns det bättre. Kunde ha varit några grader varmare, men det får duga. Plötsligt är man en människa igen.
Plötsligt orkar man springa och tampas med buskar. Dock ej samtidigt.
1 kommentar:
Nä, jag håller inte med. Värmen är skön och gör att jag överhuvudtaget pallar att bada hela tiden som mina barn. Nu är det lite tråkigare. :(
Skicka en kommentar