"Agatha Christie: An English Mystery" av Laura Thompson

När vi var i London i höstas var vi förstås på Waterstone's Piccadilly. Jag brukar ha med mig en lista över böcker som jag vill komplettera med, men det slutar ofta med att jag pliktskyldigast plockar med mig några från listan som jag sedan inte läser. På årets lista stod två som jag har läst, nämligen Dawkins och James. Den förstnämda hade jag lite svårt för, den sistnämnda gillade jag.

De köp som jag brukar bli allra mest nöjd med kommer från de bokhögar som ligger upplagda på borden. Ett av de bokfynden i höstas var Laura Thompsons biografi över Agatha Christie. Jag har läst Christies självbiografi, som jag gillade skarpt – hon har en fantastiskt stark egen röst som förändrade mitt sätt att se på henne. Hennes deckare är bra men på många sätt väldigt strikta.

Men som i alla självbiografier censurerar författaren en hel del, och det berömda försvinnandet omnämns över huvud taget inte. Så en biografi, där det står på baksidan författaren har "the blessing of Christie's family and full access to unpublished letters, papers and notebooks" och att "Thompson unravels both the detailed workings of Christie's fiction and the truth behind her private life" låter lockande.

Men tyvärr blir bilden av Christie inte bara fylligare – för det finns mycket intressant info om skrivprocesser och liknande – utan också fulare. Hon framstår som en delvis rädd, delvis övermodig människa, antingen med för stor insikt i sitt eget liv eller ingen alls; jag kan inte bestämma mig för vilket som gäller. Till Thompsons fördel måste sägas att nästan samtliga övrigt förekommande personer blir likadant behandlade. Agathas andra man Max Mallowan, arkeologen, blir rent motbjudande, den försummade dottern Rosalind porträtteras som föraktfull och girig. Faktiskt tycker jag att den som klarar sig bäst i Thompsons tappning är första maken, Archie Christie. Han framställs visserligen som ryggradslös men i jämförelse med övriga tycks han riktigt trevlig.

Tja, kanske är det här den sanna bilden om Agatha Christie. Vad vet jag? Men den liknar inte hennes egen bild särskilt, och då väljer jag hellre den senare. Thompson må ha tillgång till ditten och datten, men det är ändå bara hennes egna tolkningar, i mångt och mycket mellanradenläsningar. Och det famösa elva dagar långa försvinnandet behandlas visserligen, men det är bara Thompsons eget påhitt.