Ibland går jag in på bloggen och bara kollar. Som om det skulle dyka upp ett nytt inlägg bara sådär: simsalabim! Ett som jag inte skrivit. För att jag inte har tid att skriva när jag har något att säga, och inte har något att säga när jag har tid.
Igår började jag på två inlägg, vid olika tidpunkter under kvällen. Båda gångerna avbröts jag av barnupplevd katastrof och det påföljande skrikandet med obligatorisk halvtimmeslång tröst. Och så försvann de där orden som satt och dallrade på mina fingerspetsar, och återgick till tankeamöbor utan formuleringskraft.
Det ena aldrig skrivna inlägget skulle handla om att jag nog är frisk. Det andra handlade om Thomas Bodströms bloggskrivande. Mer än det kan jag inte extrahera från amöbornas viloplats ikväll.
Kanske, om jag går in och glor på bloggen i morgon, så visar det sig att bloggtomten varit framme. Varit inne i min sovande hjärna och sorterat ut tankarna i snygga rader och applicerat dem här.
Det verkar ungefär lika troligt som att jag skulle få möjlighet att sortera dem själv.
1 kommentar:
Känner igen den där känslan. Mina allra bästa blogginlägg skriver jag i huvudet på bussen, oftast på väg till jobbet. När jag på kvällen är hemma framför datorn är det inte alls samma saker som kommer upp. Alla de intressanta samhällsbetraktelserna är som bortblåsta och kvar är bara en mycket trött hjärna med barn och välling i.
Skicka en kommentar